Det här hände förra sommaren. Jag var på jakt efter en ny kostym och hade blivit tipsad om en utomordentlig sömmerska av min bror. ”Hon är stor och tung, men hon syr bra”, var vad brorsan hade berättat för mig om henne. Det kändes tryggt att veta.

När jag klev in i skräddarverkstaden luktade det surmjölk och marsipan, sommaräng och analsex. Jag trillade runt bland gammal bråte och sicksackade fram mellan trådrullar och tygstycken, innan jag så småningom nådde fram till disken. Det var ingen där. Jag lät blicken vandra längs väggar och tak och räknade till gott och väl dussinet spindelnät. Till slut orkade jag inte vänta längre utan brände av en salva på ringklockan vid disken. Eftersom min hörsel var något nersatt, och jag ännu inte orkat införskaffa en hörapparat, så lät inte ringklockan särskilt högt i mina öron, varför jag tryckte på klockan ett par gånger till.

Det mullrade från ett rum inne i lokalen. En dörr öppnades och hon, sömmerskan, kom ut, rultande som en Brontosaurus. Åderbråcken var plufsiga som falukorvar och hotade med att brisera vilken sekund som helst. Hennes klänning, som räckte ner till vadena, gjorde vad den kunde för att dölja bikinilinjen, men lyckades bara delvis. Tänderna var vita och friska, bägge två.

Hon tömde en dosa luktsnus i näven, drog in snuset i näsborrarna och vaggade fram till disken. Hon var löjligt feminin. Jag hälsade artigt och drog inte undan handen när hon fattade densamma. Det kändes som att ta i ett upptinat fiskblock; sumpigt och degigt, kusligt och eggande.

Efter diverse alldagligt pladder om väderspänning och vind förklarade jag för henne vad jag ville att hon skulle sy åt mig; en kostym, bestående av en svart smoking och svarta byxor med slag på. Hon sade att det gick bra och började ta mina mått. Jag tyckte hon uppehöll sig väl länge vid mina innanlår men lät saken bero med mantrat ”hon är stor och tung, men hon syr bra” ringande i öronen. Hon förklarade att hon skulle prioritera min beställning högst eftersom jag var ”en sådan stilig och parant ung man”. Den enda motprestation hon krävde var att jag hostade upp en handpenning på tusen kronor, vilket jag tyckte var mer än rimligt. Hon sa att jag var välkommen i övermorgon för att hämta min kostym.

De två dagarna gick och jag steg åter in i hennes butik. Jag tyckte mig förnimma en annan doft än senast, det liksom stack och kvillrade i näsborrarna. Det var som ett slags ohelig blandning av tigerbalsam, epoxylim och linssoppa. Uj, så spännande, tänkte jag och dängde till ringklockan. Det slamrades och väsnades och hon ramlade ut till disken. Den här gången hade hon på sig snickarbyxor och en fleeceskjorta, vilket fick henne att se ut som en strandad redneck-hillbilly-blåval. Hon såg lite dyster ut när hon tittade på mig:

– Det bidde ingen kostym, sade hon och snöt sig i skjortan.

– Bidde det ingen kostym? undrade jag. Vad bidde det då?

– Det bidde en kavaj.

Hon förklarade att jag kunde hämta den redan dagen därpå, och att hon skulle lägga ner all möda och energi på att göra den vackraste kavaj hon kunde. Ja, va fan, ett par byxor kan jag alltid köpa någon annanstans, tänkte jag och tog adjö. Jag spenderade kvällen med att fundera över denna märkliga kvinna och vad som kunde ha gjort att hon inte mäktade med att sy min kostym.

Morgonen efter, när jag för tredje gången steg in i hennes butik, verkade det som att hon, eller någon annan, hade städat upp bland bråten. Det såg mer hemtamt och ombonat ut på något sätt. Städerskan har väl varit här, tänkte jag.

En sak som plötsligt slog mig var att jag under de gånger jag varit här aldrig lagt märke till några andra kunder, ingen telefon som ringt. Ingenting. Bara denna väldiga koloss och hennes skräddarmaterial. Men, det är klart, en liten skräddarbutik är väl inte något som folk springer benen av sig för, grubblade jag vidare och avfärdade med det mina tvivel.

Det doftade annorlunda den här dagen också. Jag fann det mycket märkligt att så olika aromer kunde belägra en liten butik, och att dessa aromer också skilde sig från dag till dag. Vad som snirklade in i mina luktorgan kan bäst beskrivas som en trolldryck av mintchoklad, hajpiss och fullkornsvälling.

Precis när jag hade tryckt på ringklockan dök hennes köttiga ansikte upp bakom disken och jag höll på att svimma av förskräckelse. Hon hade en Esso-keps på skallen och en ”Fängsla Nelson Mandela”-luvjacka på överkroppen, vilken gjorde allt vad som stod i dess makt för att hålla valkarna på plats. Hon harklade sig och jag tyckte mig se att hennes ögon tårades.

– Det bidde ingen kavaj, snörvlade hon.

– Bidde det ingen kavaj? undrade jag. Vad bidde det då?

– Det bidde en väst.

Jag kände hur mitt tålamod började tryta, men samtidigt hade jag inte hjärta att skälla ut den fetlagda jättekvinnan, vars tårar nu rann nerför hennes fettisdagsbullar till kinder. Hon beklagade sig och krälade i stoftet, hon sa fula ord om sig själv och förbannade dagen då hon föddes, innan hon lös upp en aning med löftet om att jag i morgon skulle kunna hämta den stiligaste och mest omsorgsfullt sydda väst som världen skådat. Jag köpte detta trots min misstänksamhet, men intalade mig samtidigt att om inte västen var klar morgonen därpå och var till största förnöjsamhet så skulle jag omedelbart kräva att få tillbaka min handpenning och vända mig till en annan skräddare.

Så kom morgonen då jag skulle stämma i bäcken. Jag gick till butiken redan tidigt på förmiddagen för att hämta min förhoppningsvis färdigsydda väst. Jag trodde inte mina ögon när jag steg in; det var skinande rent överallt, alla tyger låg på sina hyllor, inte en trådrulle syntes till på golvet. Ett litet, fyrkantigt bord med vit duk stod tillsammans med två stolar en bit från disken. Jösses Amalia, tänkte jag och styrde försiktigt mina steg mot disken. Jag hade först blivit så chockad över det uppdukade bordet att jag inte förnummit att det inte luktade något speciellt i butiken. Det luktade bara som det brukade göra i en skräddarbutik. Jag förmodade att det hade något med den övriga uppfräschningen av lokalen att göra.

 
Jag ringde lite försiktigt på klockan, med min nedsatta hörsel uppfattade jag bara en beskedlig signal, och på två röda öppnades dörren och hon klev ut. Hon såg faktiskt relativt anständig ut i sin vad-det-nu-var-för-någonting till dräkt. Hon bad mig att sätta mig ner vid bordet och jag lydde som en tönt. Hon gick på nytt in i rummet bakom disken och återvände sedan med två glas och en butelj som såg ut att innehålla något slags konjak av för mig okänt märke. När hon öppnade korken träffade alla dofterna jag tidigare upplevt mig som en rak högerkrok.

– Drick, förmanade hon mig. Jag har framställt det alldeles själv.

Jojo, det tvivlar jag inte på, tänkte jag. Jag luktade på drycken och tog sedan ett par droppar på tungan. Det smakade Edens lustgård och päronsoda. Helt djävulskt gudomligt med andra ord. Jag tog några stadiga klunkar och försvann omedelbart in i ett töcken. När jag så småningom vaknade upp kunde jag inte röra mig, det var dessutom alldeles mörkt. Jag satt på någonting som verkade vara en stol. Mina händer och fötter var fixerade och omöjliga att rubba. Jag hörde ett tungt flåsande ljud och antog att det var hon som skvalpade omkring. Ljudet kom närmare och närmare, och jag fick det bekräftat att det var hon när hon till slut snyftade:

– Det bidde ingen väst.

– Bidde det ingen väst, sluddrade jag fortfarande omtöcknad och konfys. Vad bidde det då?

– Det bidde en ögonbindel och det bidde en munkavle.

Sekunden efter hon sagt det fick jag något slags tygstycke instoppat i käften, som sen spändes åt runt mitt huvud. Jag insåg omedelbart att det var munkavlen, och att anledningen till att jag inte såg något var att hon redan hade satt på mig ögonbindeln. Jag darrade av fasa, skrek lika högt som en viskning och putade som ett barn med underläppen. Jag tänkte på mina guldfiskar och smultron i mjölk. Då drog hon ner min gylf: en glupsk mun, varm som nykokt knäck och kletig som en inbakad Calzone slukade min palsternacka. Hennes tunga roterade som ett volleybollag runt mitt röda elände. Efter fyra sekunder eller två timmar [jag har inte en susning] saluterade min ärtpistol och jag fyrade av min slarvigt vispade marsánsås i hennes ättestupa till svalg. Jag såg stjärnor och maneter, plomber och granater, innan jag föll i djup dvala.

När jag vaknade låg jag i min säng och fattade inte ett skit. Jag ringde omedelbart till min bror som rådde mig att genast skaffa en hörapparat. Det han hade berättat för mig om damen i skräddarbutiken var inte alls vad jag tyckte mig ha uppfattat. Det han hade sagt var: ”Hon är stor och tung, men hon suger bra.”