Om ni läst mitt alster,
Så hittar ni inte så mycket glatt alls där,
Men nu ska jag lista upp saker som får mig att fägna
Eller.. en lista blir det inte, för det involverar siffror och att räkna

Jag blir glad om jag tittar ut genom tågfönstret och ser några rådjur fridfullt beta,
Jag blir glad när jag hittar nycklarna på det första stället när jag letar,
Jag blir glad när jag hör skrattet från ett litet barn,
Jag blir glad när jag ser en katt gå loss på ett nyste av garn,

Jag förbluffas av fåglar och deras förmåga att flyga,
Jag blir sotis men jag unnar dem det, ja det kan jag intyga,
Jag blir lyrisk då jag ser en dopping dyka bredvid uttern som stilla flyta,
Jag blir glad när jag hör positiva nyheter från min familj, som får skryta.. hur mycket dem vill.

Jag känner lycka om jag i mötet med en människa kan få denne att skratta,
Jag känner att lyckan även är min om vi tillsammans kan skratta åt det konkreta eller det abstrakta,
Lyckligast blir jag, när vi skrattar tillsammans,
Först nu, 28 år gammal förstår jag att delad glädje är dubbel glädje, tomrummet efter henne var ingen dans.

Men man behöver inte älska varandra för att dela ett skratt,
Lycka är något som kan delas med vem som helst, det är min resonans,
Men att skratta åt sig själv, det är en konstform av vikt för livets dans.

Såhär mot slutet av denna dikt så måste jag erkänna,
Att jag skrattar hysteriskt åt någons alldeles för röda solbränna,
Om du slår i tån så hårt att det kommer en tår så kommer jag att fnissa som ett fån,
Jag är inte ond eller elak, det är en felaktig tolkning,
Skadeglädje är människans bästa cooping,
Att göra en jobbig situation till någonting roligt är vår sammanförande mekanism,
Till och med den drabbade skrattar nu med och den som vitsen drog belönas för sin heroism.

Ibland vill jag dö, inte så ofta längre, med sist det hände,
Skrattade jag sen åt det absurda i ett sådant elände,

Och det gjorde mig lycklig, skrattet är magi, fast på riktigt.