Vi har samma tempo, våra fötter slår ner i marken samtidigt, vår andning är perfekt synkroniserad, som om vi andades med samma lungor. Våra händer faller in i samma rytm, armarna stiger och faller med varandra, vi dansar så här. Vi älskar så här. Vi lever så här!

Jag tittar mest framåt, ibland ner på mina fötter, ibland tittar jag på dig. Hur ditt hår slänger och tycks piska dig i pannan, jag tänker att det sitter en liten löpdjävul på din axel och håret är hans piska som driver dig framåt. Jag tycker om att titta på dig när du springer, när du ser att jag tittar på dig så ler du sådär som bara du kan le. Du är lycklig då, det syns. Ibland har jag tänkt att du bara är lycklig när du springer men jag vågar aldrig tänka den tanken färdigt.

Vi springer mot ett mål, det måste alltid finnas ett mål. Målet är ibland en tävling. Egentligen är det sällan som det är en tävling, men ändå är allting en tävling. Vi tävlar aldrig mot varandra, vi tävlar alltid med varandra. Jag ser ju dina resultat i min app och du ser mina, ibland gillar vi varandras löppass efteråt i appen, trycker på den där knappen som är formad som ett hjärta, andra par kanske kysser varandra i nacken när partnern står och lagar mat. Det gör inte vi. Men vi är noga med vad vi äter. Maten är faktiskt viktigare än man tror om man ska nå sina mål, i början är det ingen som tänker på det, precis som att det inte är någon som tänker på hur viktig sömnen är för att kunna prestera. Tillsammans hjälper vi varandra att äta och sova rätt.

Så är jag tillbaka. Det händer oroande ofta. Tankarna springer när jag inte längre kan. Jag tar tag i rullstolens armstöd, flyttar vikten bak till svanskotan, små saker jag kan göra för att undvika skavsår. Det är uppenbart att kroppen ännu inte vant sig vid de hjälpmedel jag nu är bunden till. Snart är det ett år sedan, du har frågat vad jag kommer ihåg från olyckan, jag vet att du inte riktigt tror mig när jag säger att jag inte minns någonting. Kanske tror du att jag försöker skydda dig från något hemskt? Men det är faktiskt så att jag inte kommer ihåg, kommer inte ihåg något alls från dagarna före eller efter. Allt jag vet har du och läkarna berättat för mig. Den silverfärgade suven, hur cykelhjälmen räddade mitt liv, hur jag tydligen varit helt likgiltig när läkaren berättat att jag aldrig mer skulle kunna gå igen. Ingenting av detta kommer jag ihåg, jag har bara levt det genom dina minnen.

Jag tänker på sjukhusmat, från vårt panoramafönster lyser solen rakt på mig, jag borde egentligen rulla bort men sitter kvar. Någonstans har jag gett upp kampen om det jag förr betraktade som någon sorts integritet, när man som vuxen människa inte kan sköta de mest basala kroppsliga behov är det någonting inom en som går i sönder. Kanske har jag också börjat acceptera att folk stirrar på mig var jag än är. Man gör ju så, man stirrar på den som det är synd om, den som sitter i rullstol, den handikappade. Det finns ingenting jag kan göra åt det, jag är denna kroppen, vare sig jag vill det eller inte.

Egentligen är det komiskt men jag hade alltid trott att jag skulle gå upp en massa i vikt om jag slutade springa. Så blev det aldrig. Det enda som egentligen hände var att allt som en gång var fast blev löst. Även där har min nya person blivit svårgreppbar, det är som om jag flutit ut över de gränser som markerade min identitet. Löpare blev, före detta löpare. Vältränad blev, en gång vältränad. Mitt gamla liv blev just det. Mitt gamla liv.


Du ropar från köket, vi ska äta nu. Du väntar alltid tålmodigt på mig, jag har blivit snabbare nu men det tar fortfarande tid att ta sig fram. Vårt hem är inte handikappsanpassat, jag kan inte tvinga dig att leva ett handikappsanpassat liv, så mycket kan ingen begära. Du ler när jag rullar ut i köket, jag ser hur du anstränger dig och jag uppskattar gesten. Vi äter fortfarande nyttigt men vi äter tystare. Vi pratar inte längre om vår träning, var vi ska springa, vilka tider vi siktar på och kommande lopp. Istället försöker vi fråga varandra om sådant som inte har med träning och löpning att göra, sånt som är det där andra. Jag frågar om din dag och du berättar vad som hänt på ditt jobb. Du frågar om min dag och jag låtsas att de triviala saker som hänt mig under dagen spelade någon roll. Kanske försöker vi lära känna varandra på nytt med våra frågor? Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte visste så mycket om ditt jobb innan allt det här hände, det spelade liksom aldrig någon roll. Vi var ju ändå löpare.

Du dricker en sportdryck till maten. Jag dricker mjölk. Jag vet att du inte ska springa ikväll. Du har inte sprungit sedan olyckan. Har försökt att ta upp det men det går inte. Har ingenting att säga. Men om jag börjat prata är jag rädd att jag aldrig slutat. Vi kommer behöva prata om det snart, det kan inte fortsätta såhär. Du har spillt bulgur på din krage, undrar hur det hamnade där? Jag tar en klunk av mjölken, måste få i mig kalcium när mitt skelett försvagas mer och mer varje dag. Det är jag som är förlamad, inte du. Du måste börja träna igen, du hjälper inte mig genom att vara sympatiförlamad. Ändå är det en del av mig som vill hålla dig kvar. En del av mig vet att om du börjar springa igen kommer du en dag springa ifrån mig och jag har ingen möjlighet att hinna ikapp.

***
Det har hänt flera gånger, någon av våra vänner försöker kallprata, vill sätta ord på min situation, säger “gå hemma”, ångrar sig, de röda kinderna, blicken ner i golvet, ursäkten. Som om det skulle spela någon roll om de sa “rulla hemma”? Hur man än benämner det är tillståndet detsamma, jag är fast här hemma, en krympling till huskatt som ingen längre släpper ut. Idag har jag bestämt mig, jag måste släppa ut dig, du måste ut, det är inte rätt att hålla dig inlåst i min misär. Jag har funderat hela dagen hur jag ska säga det, om det inte sägs helt rätt kommer du att slå bakut, jag känner dig, jag vet hur du reagerar. Jag vet att du sätter en ära i att jag inte har någon assitans från kommunen, att du är allt stöd jag behöver, jag vet att detta är din nya identitet, man till handikappad, jag har sett din surfhistorik jag vet att du är aktiv i olika anhörigforum. Du googlar inte längre löpteknik, du googlar tekniker för hur man lyfter en människa. Så fungerar du, går upp i något till etthundra procent, men du får inte gå upp i min, då blir du min skada, du är en löpare, att tro något annat är bara att lura sig själv.

Du kommer hem som vanligt, på samma humör som vanligt, det där jämnmodet du burit på sedan olyckan, det som betyder: “jag är stark för din skull”. Jag försöker säga det till dig, att du måste ut, men jag kan inte, istället sitter jag i min rullstol och tittar upp på dig som en hundvalp medan du lagar mat. Jag räknar neråt för mig själv, 5, 4, 3, 2, 1. Så säger jag det plötsligt. Jag hör mina egna ord: “Älskling, jag har funderat. Jag klarar mig mycket bättre nu än innan, men jag kommer aldrig kunna ta mig in och ut ur badkaret själv och bilen, bilen är fortfarande svår att komma in och ur i. Jag tänker att det nog hade varit bra om du började träna igen, vad skulle annars hända om du skadade dig, vred ryggen till exempel, då hade vi behövt ha assistans från kommunen, jag vill inte det. Jag vill bara ha dig som hjälper mig. Vad tror du om det?”
Du är tyst, smakar av såsen du håller på att reda, sen nickar du helt lugnt och säger: “Ja, jo det är kanske bäst att jag tar tag i det.”

Medan vi äter gör vi som vanligt, pratar om vår dag, vad som stått i tidningen, att ett kardborreband till rullstolen behöver bytas ut. Efter maten frågar du om det är okej om du testar att springa en runda. Först blir jag förvånad, vem springer efter maten, det går ju knappt att hitta en sämre tid, sen blir jag glad, känner mig nästan lite ädel som ger dig detta, tiden att få träna. Jag försäkrar dig om att det är mer än okej, det är till och med önskvärt. Du kysser mig i pannan och letar fram dina löparkläder. Det hinner gå två timmar innan du kommer tillbaka.

***

Nästa morgon sjunger du och skrattar, du kysser mig på munnen och ger mig komplimanger om mitt hår, först tror jag nästan att det är någon fel med dig, sedan kommer jag ihåg. Det är såhär du är när du är glad, en sida av dig som jag inte sett på över ett år. Det skrämmer mig. Du frågar mig om du får springa en runda ikväll, självklart får du det. Jag inser det lite sjuka i att du frågar om lov, inser att jag är bromsklossen i ditt liv, jag måste göra något för att ändra på detta. Skrattande försvinner du iväg till jobbet. Jag sitter kvar i hallen när dörren stängs igen. Är det idag som jag ska ta första steget? Du verkar komma igång med din träning igen, jag skulle behöva komma igång med någonting jag också. Så bestämmer jag mig, idag ska förändringen komma, jag kan inte vänta på min chans till träning, jag måste skapa den själv. Grundläggande för en hållbar träningsrutin är att börja i rimlig dos. Amatörerna startar högintensivt och bränner ut sig på någon vecka. De med erfarenhet ökar istället successivt från en låg utgångsnivå och kan på så vis ganska snabbt få till en hög träningsmängd som är hållbar över tid. Jag bestämmer mig för att jag idag ska ta mig närområdet, en sträcka på ungefär fyra kilometer, något jag bör klara av med lätthet.

Att ta sig ut på uppfarten är kanske det svåraste på hela sträckan, trappsteget ner från huset är precis lagom högt för att man ska kunna falla om man inte lutar sig bakåt tillräckligt mycket. Vi blev erbjudna att köpa en rullstolsramp för ett subventionerat pris, hon på kommunen lät högst förvånad när vi nekade erbjudandet. Hade vi verkligen förstått hur svårt det skulle vara för mig att ta mig in och ur hemmet? Men vi tyckte att det var hon som inte förstod vad det innebar att ha en rullstolsramp precis utanför huset. Eller egentligen var det jag som stod på mig. Du tyckte att det nog skulle vara bra för mig att ha en ramp men jag vägrade. Vårt hem skulle inte vara ett jävla handikappboende, vårt hem ska vara just det, ett hem. Dessutom hade hon från kommunen fel, det svåraste var inte att ta sig upp, det är att ta sig ner. När man ska upp igen så kan man hålla sig i kanten till blomlådan som står och få kraft att dra sig upp för trappsteget med dens hjälp. Ner är mycket värre, då riskerar man att falla handlöst framåt eller bakåt. Men vad visste hon, hon satt inte i rullstol?

Rundan började lätt, jag var starkare än jag trodde, asfalten under däcken gav en helt annan känsla än trägolvet där hemma. Jag skämdes nästan över det faktum att jag aldrig testat hur snabbt jag kunde köra. När jag funderade på det så hade jag spenderat nittionio procent av tiden inomhus eller på sjukhuset sedan olyckan. Det var ovant att få upp fart, det var ovant att ta långa armtag med rullstolen. Det var färre folk ute än jag hade räknat med, när man tillbringar dagarna inomhus är det lätt att föreställa sig att alla andra är ute, att alla andra har en massa ärenden som de uträttar över staden medan du själv sitter där som en vingklippt burfågel. Jag skrattade till åt mig själv, det måste vara en syn att se någon swisha förbi i träningskläder och en rullstol. Den första kilometer gjorde jag just det, swishade förbi, vind i håret, ett år sen sist.

Efter två kilometer hände någonting, en värk i axlarna, det kom plötsligt, kunde knappt röra armarna. Farten avtog, till slut stod jag stilla. Kunde knappt lyfta armarna. Jag hade kommit knappt halvvägs, nu kunde jag inte ta mig hem. Jag väntade en stund, smärtan i axlarna försvann inte. Bara att ta upp mobilen ur väskan gjorde ont. Jag knappade in siffrorna till en taxt, det strålade från axlarna ner över armarna och ryggen. “Jag står på blåklintsvägen, ska till Lyckhöjdsgatan 2, och förresten, sitter i rullstol.

Hemma igen, lyfte mig över trappsteget. Jag var en idiot som hade trott att det här skulle fungera, det fanns ingen väg tillbaka till mitt gamla liv, det var en naiv och barnslig tanke. Det fanns inte en chans att jag skulle berätta det för dig. Jag skämdes så att det gjorde ont i kroppen. Fan fan fan att jag hade utsatt mig själv för detta, jag var så jävla tragisk. Kunde lika bra skita i allt vad träning hette, jag var hungrig, axlarna värkte fortfarande även om det hade blivit lite bättre. Det fanns en påse chips i skafferiet som vi köpt när vi skulle ha gäster för ett år sedan men olyckan hade gjort att chipsen blev kvar i sin påse, vi åt aldrig chips. Men nu skulle jag ha chips, i mitt gamla liv tänkte jag på kosten, i mitt nya liv var det skit samma, kunde ändå inte förändra min situation. Jag rullade ut till köket och bort till skafferiet. Hunger bokstavligen rev mig i magen. Jag öppnade skåpet och såg chipsen direkt. De låg på översta hyllan. Det fanns ingen möjlighet för mig att nå dem. Jag satt där och tittade upp. Så kom tårarna.

***

Mina förmiddagar är tv-tid, sitter och tittar på saker jag inte kommer ihåg fem minuter efter att jag stänger av teven. Det är denna tiden jag egentligen vet att jag borde förvalta, ändå händer det ingenting än just detta, teven och jag, vi tillbringar förmiddagarna ihop. De visar ett formula 1 lopp från Monaco, en kort stund tänker jag att detta kanske hade varit en sport för mig, det behövs inga ben för att köra en formula 1 bil. Sen slå det mig att det gör det behövs det visst, dessutom skulle vi aldrig ha råd att ens köpa en skruttig andrabil. Vi är två som lever på en inkomst. Den futtiga ersättning jag får för att rulla runt här hemma räcker inte långt. Men jag tycker det är rätt så, jag är fullständigt värdelös för min omvärld, ersättningen jag får speglar detta. Min kropp kan inte hantera sitt eget varande och kommer behöva assistans till den dag då hela maskineriet slutligen ger upp. Den dagen lär komma tidigare än snittet då jag inte direkt tar hand om det vrak till kropp jag är strandad i. Jag är otroligt tacksam för dig, en tacksamhet jag aldrig kommer kunna uttrycka till fullo för det saknas språk för att beskriva. Utan dig hade jag varit utlämnad till främlingars händer och dessa professionella vårdhänder känner jag redan allt för väl. Det är torra valkiga händer som alltid doftar handsprit och som är exakta i varje rörelse för att allting är mekaniserat, definierat och professionaliserat. Dina fumliga händer som inte alltid vet hur de ska lyfta, var de ska röra är omsorg. Kalla handspritshänder kan inte ge omsorg, de kan bara ge vård.

Vid tre ringer du. Du undrar om det är okej för mig om du springer en kort runda efter jobbet. Utan att tänka låter jag dig veta att jag bara blir glad om du springer efter jobbet. Du säger att du älskar mig och att vi ses ikväll, jag kan väl ta något att äta, behöve inte vänta på dig. Sen lägger vi på. Jag blir sittandes med telefonen i handen. Jag visste inte att du hade tagit med dig träningskläder till jobbet? Varför frågade du mig inte imorse? Jag känner dig så pass att jag förstår att du dragit dig från att fråga. Hur trodde du jag skulle reagera? Om du hade förstått tacksamheten jag kände mot dig hade du förstått att du kan göra vad du vill så länge du kommer hem igen. Jag klandrar dig inte om du har en affär vid sidan av, jag förstår dig. Jag kan inte heller älska den icke fungerande kropp jag befinner mig i. Ännu mindre skulle kunna gå igång på den. Fast du inte säger något vet jag att du också har problem med detta. Jag har förvisso känsel just där, men att älska med någon vars ben hänger som livlösa köttbitar kräver en disciplin och en rik fantasi, det förstår jag. Och jag ser hur du kämpar.

Jag rullar ut till köket, du uppmanade mig att ta någonting att äta utan att reflektera över det absurda i detta. Hade vi varit sådana som kallade kost för mat hade jag ringt och beställt en pizza med hemleverans. Nu brer jag mackor och väntar på att du ska komma hem. Jag kan inte nå pastan.

***
Du har tränat varenda kväll den senaste månaden. Det är faktiskt så, varenda kväll. Utan undantag. Jag har försökt ta upp att kroppen behöver återhämta sig men du har avbrutit mig varenda gång. Jag tror du vet vad jag vill säga. Idag har jag lagat maten, jag planerade allting noga, vi har flyttat om i skafferiet och i kylskåpet till de nedre hyllorna så att jag kan nå allting. Det är första riktiga middagen jag lagar sedan olyckan. Jag tror inte du reflekterat över det ens, du äter samtidigt som du berättar om att du ska börja med en ny typ av intervaller till helgen. Du ska springa på idrottsplatsen. Jag lyssnar inte så noga. Det är stort för mig att laga mat igen, kanske är det någonting jag kan börja göra varje kväll? Kanske kan detta bli min grej?

Du berättar om att du stretchar på jobbet medan du skriver, du har fått ett höj och sänkbart skrivbord så nu behöver du aldrig mer sitta ner på jobbet. Det hugger till i magen och jag gratulerar dig med sarkastiskt till att du aldrig mer behöver sitta ner. Du märker ingenting och ställer dig upp för att demonstrera hur du gör när du stretchar vid ditt nya höj och sänkbara skrivbord. Jag kan inte göra så mycket mer än att sitta kvar. Jag googlade träning för rullstolsburna idag. Du berättar nu hur du fått en kollega att också börja springa. Träning för rullstolsburna tar emot, det finns en underligande barmhärtighet i hela konceptet. Du berättar att han sagt att du är en inspiration för honom. Det är ingen som kollar på idrott för eller med rullstolsburna, sportnytt visar det bara för att det är i public service uppdrag. Du berättar att det är fler som visat intresse för att börja springa nu, kanske ska du dra igång en löparklubb på jobbet? Jag hör hur stolt du är över din nya roll som någon sorts löparinfluencer på ditt jobb. Men kanske kan matlagning vara mig nya grej? Jag kan laga bra och nyttig mat till dig efter jobbet och jag kan nog bli riktigt bra på det, du verkar gilla maten idag. Då frågar du mig plötsligt om jag vill följa med och kolla på dig när du springer de där intervallerna på söndag? Det blir helt tyst. Du väntar på ett svar och jag kan inte prata. Det du ber mig om är att jag ska sitta och se på vad jag inte längre kan göra. Jag nickar och säger att jag vill se dig springa. Du ler med hela ansiktet och säger att det kommer bli roligt, lite som förr. Vi äter en stund under tystnad. Sen lägger du huvudet på sned och tittar på mig. Du säger att du har funderat. Kanske skulle vi kunna göra vardagen lite enklare om vi ansökte om att få assistans i hemmet?

***
Från dina steg yr rött damm. Det stannar i luften några sekunder innan det sakta sjunker ner mot löparbanan igen. Dammet har färgat dina ben röda och svetten från din panna plogar fram små rännilar ner mot kinderna. Din andning är jämn, det märks att fått upp konditionen avsevärt på imponerande kort tid. Du har redan sprungit tolv varv, vilket gör att du när som helst borde ha passerat fem kilometer. Det gör också att jag snart har suttit av halva tiden då du mer eller mindre lovade att inte springa mer än 10 kilometer. De stunder du går är de värsta. Jag har aldrig gillat intervaller, har alltid känts som ett slöseri med löptimmar. Antingen går man eller så springer man, den här halvmesyren känns som det sämsta från båda världar. Kanske också därför som du alltid var lite bättre än mig, du älskade alltid all träning medan jag helst av allt bara ville springa. Men nu känns dina intervaller evighetslånga, varje gång du börjar ett nytt varv är det en påminnelse om vad jag aldrig mer kommer kunna göra. Att du blinkar åt mig varje gång du springer förbi gör bara saken värre.

Jag har börjat frysa trots att det är 16 grader ute och jag sitter i solen. Du är varm, jag ser på dina läppar hur du räknar ner: 3, 2, 1. Och så börjar du springa. Din blick är fokuserad framför dig. Din tröja fladdrar av vinddraget i ryggen, jag ser på dig att du tänker på något medan du springer men jag ser inte vad. Hur jag önskar att det var mig du tänkte på men det skulle vara att lura mig själv. Jag har stött bort dig i över ett års tid och inte låtit dig komma nära, jag börjar inse det nu när du succesivt har släppt ditt tag. Tumgreppet var assistans i hemmet. Att du föreslog att vi skulle be om det gör att jag är rädd inte bara för att du ska släppa taget om mig utan faktiskt kasta bort mig.

Jag ser dina spår i den röda sanden, försöker räkna men ger upp när de går in i varandra. Du springer i en stor cirkel och jag försöker titta på. Mina tankar går i cirklar och jag försöker förstå. Någonting håller på att brista, jag känner det, mina andetag lyckas inte bottna och jag andas i korta stötar. Det snurrar för mina ögon och något varmt rinner genom mina vener. Jag hör hur dina skor rör om i gruset. Om jag ska dö nu så löser det så många problem. Berättelsen om oss får ett tragiskt men romantiskt slut. Så har den trognes tid som vigt sitt liv åt den handikappade livspartnern tid att sörja kommit. Och när sorgens alla ritualer är över kan du gå vidare och träffa en annan, en som är som jag var innan allt tog stopp. Så ordnar naturen ett avslut och du släpps lös från dina bojor. Men jag dör inte nu. Andningen återhämtar sig så sakta och det varma som rann stelnar och sjunker tillbaka. När blicken stabiliserats ser jag din ryggtavla, du har precis sprungit förbi. Förmodligen blinkade du åt mig när du passerade, du märkte aldrig att jag höll på att dö. Du har säkert redan sprungit mer än dina tio kilometer. Men du märker inte att jag fryser, du märker inte att jag höll på att dö, du märker ingenting för du vänder dig aldrig om.

***

Vi sitter och kollar på tv, söndagsprogram, du i soffan, jag i rullstolen. Jag skulle kunna hoppa över till soffan men du har inte erbjudit dig att hjälpa mig och jag orkar inte be om din hjälp. Du tittar omväxlande på teven och på din telefon, vill visa mig något. Där finns statistiken över din senaste runda, varje intervall är en pelare som skjuter upp mot skärmens kant. Där under, ett siffra, pulsslag, du förklarar något, jag lyssnar inte, nickar bara slött, anstränger mig inte för att förstå. Istället försöker jag koncentrera mig på teven, det är humorprogram som inte är roligt ändå skulle jag vilja skratta men det går inte. Du märker att jag inte lyssnar och slutar prata, du scrollar på din telefon och hummar. Så slutar du tvärt och vänder dig mot mig. Du säger att fast jag inte kan springa själv så kan jag ju få vara med ändå när du tränar! Sen tittar du på mig förväntansfullt och lyckas inte riktigt stänga din mun.

Jag ser mig själv utifrån, ser hur jag skriker att jag hatar mitt liv, att jag hatar denna jävla kropp som håller mig fången, jag ser hur jag kastar allting jag har inom räckhåll, jag ser hur glaset träffar teven, hur glasskärvorna dröser ner över tv-bänken men tvn slocknar inte. Jag hör hur jag skriker att jag hatar din jävla träning och att jag önskar att du bara kunde bry dig lika mycket om mig som du bryr dig om din löpning. Sen hör jag inget mer. Allting är svart och jag känner dina armar omkring mig. Min kropp den skakar av snyftningar men du är stilla. När jag tittar upp är jag i din famn, du vaggar mig och nynnar på en sång jag aldrig hört dig sjunga förut. Vi sitter så ett tag. Jag har nästan somnat när jag hör dig säga att vi ska ringa läkaren imorgon. Jag kan säkert få en någon medicin för jag är i en formsvacka.

***

Om några minuter är klockan 23:00. Jag vet inte om du har ringt läkaren som du sa du skulle göra igår? Jag ligger i sängen och väntar på dig. I morse var det som ingenting hade hänt. Du sa att du skulle springa en runda efter jobbet, du har slutat att fråga om lov, nu informerar du mig bara. Du borde varit hemma för ett par timmar sedan. I köket står din tallrik fortfarande framme. Jag har redan ätit men kanske du är hungrig efter din löptur. Om man räknar bort tiden det tar för dig att köra till löpbanan från ditt jobb så bör du har sprungit i sex timmar. Jag hade varit väldigt hungrig om jag sprungit i sex timmar. Jag ligger och stirrar upp i taket. Jag borde kanske ta mig ut i köket och ställa undan din tallrik? Vet att du aldrig kommer komma tillbaka. Du har till slut sprungit ifrån mig. Tallriken får stå kvar, kan plockas undan imorgon. Imorgon måste jag också ringa kommunen, måste få någon som hjälper mig in och ut ur duschen.