Bladet
som jag hade tuggat
Idisslat
med alla mina magar

I ett moln av frätande fradga
Under tiden som kornischen
Den av horn och alabaster
Skymde himlen

Lade jag i din mun

Precis så mycket som jag kunde ge
Precis så mycket som du kunde ta

Och du
spottade inte
ut det

Sen sprang vi
Tillsammans
genom staketet