Det var en gång en man som verkade högst tafatt i vad han än syntes ta sig för att göra. Oavsett om han spelade golf eller sökte sig på att måla en tavla eller bygga ett staket. Han uttryckte sig sedan om detta då han väl ibland fick frågan, med att säga något i stil med...
- Jag sysselsätter mig med saker som jag inte kan, därför att jag inte har kommit på 'knepet' och jag verkar inte ha någon som helst koll på vad jag håller på med. Det är för att jag 'inte kan', som jag gör det, utövar de här konsterna. För om jag 'vore expert på saken', vad vore det då för konst eller sport i det?
Själv törs jag mig sällan på saker, just för att jag inte kan och för att min okunskap skall kunna dra på sig skrattsalvan, avlossad från något håll. Men så råkade jag höra det där svaret och jag tyckte det var så förlösande. Människor fick skratta och göra sig till över att han 'misslyckades', men han lyckades åtminstone med det. Att göra det till en underhållning för sin egen skull. För han var verkligen skicklig i sitt yrke och i sina små och stora intressen i övrigt. Men dem tog han inte som någonting överraskande eller märkvärdigt. Mera märkligt tyckte han istället det var med att 'lyckas' där han i sig själv förväntades att 'inte lyckas'. Dessutom verkar han ha sitt eget ordförråd. Han brukar int säga att han misslyckas. Däremot att han ännu inte har lyckats. En del andra människor har hörts fälla repliker i stil med 'Int heter jag Göran eller Knut' eller 'Mitt namn skall vara Börje' eller 'Vem annan än Magda kan vara just en sådan Magda, som just Magda är?' Och ibland har jag tänkt att 'en sådan där människa skulle jag också vilja vara'. Men så kan jag som inse att heter man exempelvis Greta eller Sixten, för att inte säga Ulla eller Kurt, så är det ju inte så enkelt att vara en Magda eller Antonio. En får helt sonika nöja sig med att vara 'expert' på att baka bullar eller i ett arbetslag asfaltera en bit väg. Så är det bara. Ändå verkar jag som njuta, påstår åtminstone Sara eller Sebastian, att njuta, det kan jag än.