kändes som världen brustit. som sommarn snörvlade runtom.

och i dikterna om parkbänkarna, som blev vårt enda riktiga hem, letade våra fingrar längst skuldror och nyckelben efter nånstans att greppa, nånting att hålla fast vid, men allt fast förstånd hade skingrats, evaporerats till en fuktig hinna över stadens gråtande liljor, fnissande ljudkuliss och tjocknande skymningsfärger.

och långt över ditt allvarstyngda leende, långt över din svävande indiska eyeliner, vass att spetsa mej levande på, sköljde sommarhimlarnas bottenlösa färg ner över oss två. reflekterade vårt eget blommande hopp – lika mycket som den viktlösa tyngden av hela världens ungdoms knoppande sorg – genom våra våta ansikten.