Djupare med tiden sjunker nådastöten in
Som tidigare kunnat avlägsnas genom klenaste pust
Skrapar, biter, gräver för att bota självhälsan
Den sargade epitelvävnaden som speglas är inte längre jag


Som den livnärt sig periodvis, dränerat mitt förstånd
Nu vuxit sig oregerlig inpositionerad för dråpslaget
Vilken jag står likgiltig inför av livscykelns lära
Åratals lång parasympatisk avsaknad härdar med nöje


Rituella sanktioner vid klippkantens gräns
Revbenen som ändå aldrig tillhörde mig friges från dess bur
Apotemnofilismen som så länge kvävts, äntligen fri
Smärtan må närvara men befrielsen överröstar


Målsnöret framhäver sig i kataklysmens crescendo
Dissocoation in extremis råder befriad vätejonsnåd
Biokemin som så länge agerat anstalt förvrängs in absurdum
Handklovarna lättar synkroniserat till inhuman extas

Slutligen frigiven
Protonmässig fridans
Enda relaterbara stadiumet
Nu & föralltid