Ännu en gång,
Gör sig livet påmint,
Kallprat i en låda,
Av betong.

Livet innebär,
För En,
Lidande besvär
Kallprat högre än ljudet av Big ben.

Hur klarar ni av,
Att prata så mycket,
Utan intryck hos någon ni gav,
Inget personligt,
Även mandrom skyldig äro i detta stycke.

Längtan eliminerar stressen,
För om en stund återkommer jag,
Till mitt krypin,
Höra av sig till vännen,
Och skeva ur i tankarna,
Kring allt från gud till ryp och vin.

Det är färdigheten,
Som återstår att lära,
Att bemästra konsten,
Att eliminera ärligheten.

Jag roar mig i tankarna,
Där jag kan applicera logik,
På de abstrakta idéer,
Som utgör det jag kallar ’skavankerna’,
Jag är på det sättet rik,
Då jag i fantasin danser med feer.