Jag ska berätta en sak för Er.
För Er spelar min historia föga roll.
Jag har inte kommit fram till, vilken roll den ens spelar för mig själv.

Det finns inget att göra, än mindre att säga.
Fäst inte Er uppmärksamhet på oväsentligheter.
Försök omfamna helheten, i det som jag ska försöker att förmedla.

De lade aldrig märke till min tystnad.
Tystnaden som, ibland, var ett utslag av trötthet.
Tystnaden som, allt som oftast, var ett utslag av saknad.

Vad det var jag saknade?
Avskildheten. Jag saknade mina sju år.

Jag saknar den tid, då jag var bortglömd.
Det pumpar i mitt blod.

Jag saknar den tid, då Du inte upptog mina tankar.
Det pumpade aldrig i ditt blod.

Jag inser att det är jag som är den sjuke.
Det finns inget att göra, än mindre att säga.

Hursomhelst.
Vi ska inte spekulera i mina drivkrafter.
Men låt oss anta att jag drivs av en vilja att behaga.

Och jag, jag såg bara på.
Allt jag säger, är snarast till min nackdel.
Klokast vore helt enkelt använda förtegenheten som metod.