Jag var främlingen bland er, hånad såväl hyllad.
Jag sköt Era elefanter.
Jag fällde Era träd.
Men för varje elefant jag fällde, fällde jag en tår,
och för varje träd jag fällde, fällde jag än en tår.
Dessa ståtliga djur, hur kunde jag?
Dessa ståtliga träd, hur kunde jag?

Era gevär, prydda med elfenbensvita kolvar doftade myndighetskrut.
Mina gevär, prydda med kolvar av maktens mahogny, utmanade Er makt.
Jag skämde ut Er, globalt, gäckade Er över decennier.

Ni anklagade mig för tjuvskytte.
Jag betade bara deras betar.
Ni vände gevären mot mig.
Jag riktade geväret mot Er, avlossade skott efter skott.

Öga för öga.
Tand för tand.
Eller var det inte, bete för bete?

Med efterklokhetens inbilska självbehag konstateras,
Elefanterna fick i alla fall lugn, och även lite ro.

Jag insåg aldrig att elefanterna var mer människa än vad jag någonsin varit.
Jag inser att elefanterna är mer människa än vad Ni någonsin kommer att bli.
Vi antog att elefanterna var djuren, när vi själva var odjuren.
Ni stod på andra sidan skottlinjen.
Vi sköt egentligen mot oss själva, aldrig mot varandra.
Att fienden , likt en ständig följeslagare, funnits inom mig.

Ni talade om kast.
Jag förkastade Er kast.
Jag förkastade min kast.
Bära eller brista, tärningen var kastad.
Jag var den kastlöse, men tvingades stå mitt kast.

Och mitt tal är inte slut.
Jag återkommer.
Likt årstiderna som jagar varandra,
jagade ni mig.

Jag har slutat att jaga Era elefanter och fälla Era träd,
så vem jagar ni nu?

Eller är det årstiderna som börjat jaga Er?