I min dröm går människorna på gatorna med breda leenden, höga klackar och färgglada sinnen. Husen som formar oss ska vara varma och rena, med julafton som låg prioritet och andras barndomsminnen som hög. Jag vill att det ska hänga vita linneskjortor, svarta polotröjor och beigea culottebyxor mellan träden utanför, att Vivaldis mjuka toner ska eka mellan rummen och att inte alla möbler ska vara målade i vitt. Det ska hänga jeansjackor över stolsryggarna vid matbordet och det ska lukta skog inomhus. Jag vill det, jag kan se det; små pojkar som skriker av skratt när små flickor målar husväggen orange, de snubblar över tusenskönorna som godhjärtat har spridit över hela gräsmattan men de gråter inte för det, för mamma och pappa har berättat att det kommer göra väldigt ont i ibland oh det är inget att skämmas för, det är inget du ska springa snabbt ifrån utan det är okej. Alla barnen där ska veta att det är okej att vara ledsen, det är okej att se svart flera dagar, veckor ja månader i sträck för ibland är det så, solen kan inte lysa överallt hela tiden; och alla mammorna och papporna ska veta att det är okej att vara ärlig, du behöver inte ljuga om det mer. Istället ska de sitta ner i tillsammans i mormors gamla solsäng och dricka lemonad, skratta åt molnen och inte bry sig om att det är mögel i pappas gamla mercedes eller att synen av fasters hängande kropp i äppelträdet faktiskt fortfarande är med de alla när de ska sova. nej, här ska friden bo bland de ruttnande äpplena på marken.
Plötsligt faller regnet som mjuka spikar mot deras människoförklädda kroppar, alla fönsterrutorna i huset slås i tusen bitar och molnen leker jage över himlen. Satan kommer gående nerför gatan, stiligt klädd i hatt och kavaj, och han bjuder alla på cigarrer och konjak och sedan sitter dem där och ser på medan världen sakta brinner ner och alla beskriver sitt egna helvete som kallas jorden.