En trasa läggs runt både mun och näsa,
jag känner att den dränkts i kloroform.
Jag börjar spotta, hosta, nysa, fräsa,
men faller in i dvalan, så abnorm.

Hon tycks vara en näpen, mild och huld en,
men skenet ifrån Dockhaggan bedrar,
ty jag vet att det är hon som bär skulden
till att jag är i hennes grå förvar.

Hon ger mig droger som är bluff och sagor;
jag injiceras full och blir konfys
av regnet fullt av grodor, blod och flagor
av eld, men allt som sägs är: “Fredagsmys!”

Ja, Dockhaggan hon fyller mina vener
med kallsup efter kallsup ifrån Styx,
och kallar alla avskyvärda scener,
som spelas upp, för bortskämd vardagslyx.

Skäggiga små bebisar de krälar
ifrån min ryggrad, till min huvudsvål,
sen fyller de min mun med sina gälar
och klunkar min saliv lik den var bål.

Men Dockhaggan hon leder hela klabbet,
hon matar mig med syner av misär.
Och styr mina synapser ifrån labbet,
som ligger långt, långt nedan ovan där.

Den tvångströja som nu satts runt mitt plyte
har Dockhaggan med list placerat ut.
Hon smittar mig med lyte efter lyte:
först döv och blind sen reglar hon min trut.

Min kropp, ja, alla lemmar krackelerar.
Jag rör mig som en man på hundra år,
och motoriken helt till slut fallerar,
i morgon och i dag, liksom i går.

Och jag får inga intryck ifrån världen,
ty alla mina sinnen satts ur spel.
Med Dockhaggan som värd så leder färden
till både Karon, Kerberos och Hel.

Helt instängd i mig själv och i min hjärna,
bland mardrömmar och gräslig fantasi.
Om vanvettet mitt Dockhaggan vill värna,
och gör mig rastlöst hög på apati.

Med egna tankar blott så blir jag galen
bland fyra vita väggar av galon.
Jag måste hitta handboksmanualen
och fly från denna Satans bastion.

Ej värre finns än invärtes demoner.
Men Dockhaggan hon vägrar att jag flyr.
Här vanställs snabbt sekunder till eoner
och dagdrömmar och nattsömn är tortyr.

Nu tycks det dock som Dockhaggan syns vekna,
ty tvångströjan den lindas av mitt pall,
och silhuetten hennes verkar blekna,
men föga lär ju sagan vara all.

Min insikt får mig gråtfärdig att svaja.
Den drabbar mig som knivhugg, sparkar, slag,
när jag till sist törs utröna och haja
att Dockhaggan för jämnan varit jag.