Jag föds och dör i ett och samma ögonblick.

Jag skeppas bort för en spottstyver,

navelsträngen är min hemgift,

primalskriket en gratifikation.

Jag är förgriparens ögonsten;

fulsnygg, skändad, renad, uttänjd –

en viskning i en pysande ormgrop,

ett ofruktbart frö med två fossingar.

Någon kissar mjölkvitt blod i min kalufs

på det ställe där jag skulle haft en lugg

om jag överlevt njutningen.

Man skalar mig tills allt finns kvar

och rastlöshetens mustaschprydda anlete

orkar kivas och kittlas med min blöta silhuett,

orkar kavla ut min sista tanke till ord:

– Det är vackert nu.