Jag växte upp i Österportsgatan 4, Malmö. Samma adress, som Edvard Persson, då han var förste älskare på Hipp.

Konditoriet, där vi skulle köpa kaka till eftermiddagskaffet, doftar av nybakat. Innan mor och jag, gick dit, tillfrågades far, som brukade vilade middag \"5 minuter på lilla visaren\":
- Vad vill Du ha?
- \"Negerkyssar\", var svaret.

Jag berättade om detta för ett sällskap och vi kom in på ordet \"rasism\". Även förbudet, att kalla (hustruns älsklingskaka), för \"negerbullar\" blev ventilerat. På återvägen, utmed kanalen, såg vi en valaffisch, från ett parti, som absolut inte har mina sympatier:
\"Vill Du veta hur stor din jordgubbe skall vara - fråga EU?\"

Lika dumt som att förbjuda att kalla kakorna för sina rätta namn.

När jag kom hem till min iMac, loggade jag in till Nationalencyklopedins internettjänst, här fann jag, både namn och recept på de omtalade bakverken. När skall svenskarna sudda ut stämpel, som förbudsland? När skall svenskarnas valda
förtroendevalda män och kvinnor sluta vara så flata?
( Ursäkta / damerna är lite kurviga, men ändå. )

Jag vill inte att det kallas ” skånsk äggakaga ” fast jag älskar den, med hårdstekt bacon.

Vid mina resor runt i världen har jag besökt många kasinon. Jag är ingen \"gambler\" , men nyfiken. Utanför Valparaíso (hamnstad i Chile ) ligger Vina del Mar. Hit kom vi med häst och vagn, från vår båt \"Bolivia\". Vi åt en god middag där entrérätten var en halv languster, i jätteklassen (50 cm, ingen klo). Hemlandets viner var goda och berusande. Lätt glada, fortsatte vi till kasinot, växlade till oss spelmarker, fortsatte till roulettbordet. Ibland har man tur, så denna afton. Markerna blev många. Jag ville ha dessa i säkert förvar, jag vände mig runt, här stod vår stewardress, som tittade på. Efter hand fick hon vinsten i förvar. Snart var jag nöjd. Då jag frågade efter min marker, såg hon förvånat på mig.
- De satsade jag.
- Vann Du?
- Det vet jag inte, har aldrig spelat förr.
Lätt fånget, lätt förgånget.

Nästa minne var då vi kom till Venedig. De stora pågarna skulle spränga banken ute på Lido. Själv var jag nästan utan gångbar valuta. Endast en 5 dollarsedel brände i fickan. Drinkar ingick i entrén. Lite spel kan inte skada, lämnade fram sedeln. Fick en marker. Ville ha i något mindre valör, men tyvärr. Brukar skryta med att jag behärskar alla, såväl levande, som döda språk. Här var en lucka. Spankulerade runt, såg ett bord, inte så många spelare runt om, lade ut min marker på nummer 33. Kulan snurrade, stannade, jag hade vunnit. De 36 marker, som skulle växlas tillbaka, blev i lire. Fyllde två fickor.
Gossarna kom tillbaka, slokörade och barskrapade. På väg hem hittade pojkarna lire, efter mycket letande, så det räckte till ett glas Chianti, vid en trottoarservering. Innanför fanns matsal. Hit gick jag, beställde en middag med tillbehör. Servitören dukade, kockarna kokade pasta, när allt var klart, bjöd jag alla till bords. Långa ansikten, då jag berättade om min tur. Ett gästabud att minnas.

Ett annat minne. I det nuvarande statliga kasinot Kungsparken, då restaurang, var jag, som elev, delaktig i tillagning av middagen, till Stadsteaterns invigning 1944.
Dagen efter tillfrågades en servitör:
” Anders fick väl se många fina toaletter? ”

” Nej, jag pinkade på gården ” : kom från den aldrig svarslöse Anders.