Förvisade
minnen
av dunkel art

bortstötta

men ständigt
återvändande

Förstår inte
sin plats
vill in i ljuset åter

Fastän ingen
Jag säger, ingen!
välkomnar deras
hånfulla skuggor

När de oförsvarligt
skrämmande och
svårmodiga
bryter sig loss
tränger igenom
och väljer att
och beblanda sig
med ljuset

Ditt ljus
att förmörka

Som om deras
självklara plats
vore just där
i mitten av ditt
tillkämpade lugn

När du själv valt
att söka glömma
överröstar dom allt
ja jag säger,allt!
med sina svarta
sorgesånger

trots att du håller
för öronen
och nynnar på en helt
annan melodi

I ljusare tonart
baserad på nuet