Han flydde ned till kusten,
där havet kysste klippor salt;
där han trott sig finna svaren,
trots hjärteskrymslet ekar kallt.

Dit en liten grabb har längtat,
han svor en dag han far på flykt;
där han hört att havet slukar solen,
som i gryning föds på nytt.

Åh, de sade att han
aldrig hittar hem igen.

Men inte kunde han väl stannat,
skenande själar är sällan still.
Hur han härja som en skogsbrand,
men ändlöst vilsen & rådvill.

O' de säger, skall han någonsin,
lära sig av förvillelsen?
Men vidare han härjar håglös,
i evig jakt på himelen.

Åh, de säger att han
aldrig hittar hem igen.

Och kanske har de rätt i det de säger,
om han som stiger opp i skyn;
han som skrattar som en sinnessjuk,
tills han åter dyker ned i dyn.

Den dy, han svor han aldrig,
ska låta ta honom igen;
men ljus som brinner i båda ändar,
bränner snart varenda en.

Men en gång fann han lugnet,
en gång fann han den fagraste av frid.
De möttes i midsommarnatten
& där nånstans stannade all tid.

De gav sig ut i världen,
levde ned vid söderland.
Men nu finns de bara kvar i drömmen,
där hemsöker minnet av honom ibland.

Åh, de säger att han
aldrig hittar hem igen.

Än en gång så tynger tanken,
hans skägg växer sig snart grått.
Han söker, som kompassen,
efter svar han tappat bort.

Men svaren som han sökte,
som han skrev om i varje strof;
de har han för alltid kånkat med sig,
i vartenda simpelt skratt & gråt.

Åh, nog ska han visa dem,
en dag ska han hitta hem.