du vet inte hur mången gång
du dragit upp mig ur min dy,
likt ett ankare höll jag strong,
medan bördan vägde bly.

det har hållt mig fast så länge,
knopar knöts för varje kuling.
tills den dag du inte orka längre,
trots det var jag som stämplad sjukling.

men jag minns när du såg på mig,
när du ännu hade kärlek kvar.
må det vara jag som svikit dig,
som ej förtjänar det som en gång var.

var det jag som fimpa fröjden,
som dina ögon en gång sken för mig?
tänk, om jag gett mig till höga höjden,
hade en dåre aldrig fått träffa dig.

och inte skriver jag uti lögner,
jag skriver till dig i tacksamhet.
som i midsommarnattsdrömmen,
går en vind över bläck och brev.

så jag låter min penna skrida,
hör hur hovarna dundrar fram.
likt blåstens blues de evigt vina,
över grusväg och genom damm.

men inte vet jag väl vad jag skriver,
kanske allting sådant som aldrig sa’s?
jag vet du tror att jag faktiskt driver,
men du vart skälet att leva kvar.

och inte tror jag du nånsin läser,
ändå skriver jag än en sömnlös natt;
att tack vare dig och ditt vackra väsen,
är jag vid liv än och det är sant.

du rädda mig mitt i stormens hot ,
så tacksamt vill jag bara lova dig;
om du nånsin behöver en idiot,
har du föralltid en vän i mig.