Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ett utkast


Ångestkvarteren

Han vakna på golvet,
i ett kök fyllt av rök.
Ur var por rann svetten,
ångest rev i hans bröst.

Som den skitiga älven,
låg han där och skälvde,
i hopp om hjälpande händer,
eller en lugnande röst.

Han fick hjälpa sig själv opp,
neddrucken i dyngan.
Det stank galla och askkopp,
av fjorton dars fylla.

Han grät om ångestkvarteren,
"dessa ångestkvarteren!",
"dessa ångestkvarteren,
blir blott en dag min grav!"

Men han flydde till kusten,
för att finna sig svaren,
men inte ens där vid havet -
kunde han finna frid.

Han försökte helhjärtat,
måla ljus i sin svärta.
Men ensamheten härja,
så han fortsatte fly.

Ned i bråddjupets blick,
där han dåraktligen,
i ett håglöshetens skick
drack sig redlös med döden.

Men ingenting skrämde,
nej, han var inte rädd -
där han i bordet drämde,
och svor på sin dödsbädd:

"I Ångestkvarteren;
bland bluesen och brännvin;
där livets alla lekmän,
blir till spritens svin.

Ångestkvarteren;
vid stans yttersta kant;
i skuggan av vansinnets
bistra brant.

I Ångestkvarteren;
en mannens ruin;
där vissnar själ och lekamen,
likt en livets lupin."

Men tag mig på orden,
han drack döden under borden.
Och nog går han än idag,
kvar bland oss, här på jorden.

Mannens ruin; en sjuka själars kavaljér;
en eländes fähund från stans ångestkvarter.















Bunden vers (Rim) av Den druckne matrosen
Läst 191 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-11-24 18:37



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Den druckne matrosen
Den druckne matrosen