Krämarnas ruttna andedräkt spyr ut sina slogans och jinglar för att mörda folk med statusprylar. Allt vi behöver, inget att ha – skiten som söver vår källkritik bra. Kåta, dyra skrik – hammare och spik: hamra in i skallen att det är dessa lakejer som styr våra liv. Löp linan ut, sen snorta den medelst en tjugolapp, en grumlig existensattrapp. Bolibompa på metamfetamin; sväva in i den karga fantasin; den som handlar om  kärlek och liv – smälekens tidsfördriv. Halt och giv akt! Injicera deras förakt.

Maktmännens korta kukar dinglar under borden som övermogen fallfrukt. Ljuger för sina fruar; ”Ni:ar”, inte ”Du:ar”! Reser i tiden och röstar på Bohman. Massgrav! Megafluktare och blottarkärlek! Stanken stånkar stön. Vidriga små kön. Som en löpsk pudeltik, luderlik, och inkastad bland schäferhundar. Svansen mellan benen och blundar. Spöa mig fri, kedjorna sitter som en flytväst på mig. Akta dig! Jag betraktar dig! Stämmer upp i en blues om blod, löneslavens övermod, och singlar fritt i vinden, lik den svartmålade hinden. Mammons skriandende vaggar mig till ro. Här i white trash-stan vill jag bo.

Sänkt av Jante och Martin Luther, hyllar Dante – nersmetad och butter. Jävla skenheliga as, som använder kräklan som en sexmaskin. In med den i röven! Heja! Gå på! Hurra! Jag slinter fram bland löven – de har fallit som handgranater i dag; drabbad av hån mellan jobben, begabbad av dessa fån i mobben. Vill bara slita och riva, klottra och skriva: ”Hat är min naturkraft, min bensin. Ni skall brinna på bålet, jävla svin!” Inga reaktioner, bara pryglande tysta toner, från de som bildat pakten, de jävlarna som har makten. Men jag skall spränga hela skiten; här är den verkliga eliten. Ni spejar in oss, som hyenor och gamar, och minns att värre än skrevsparkar är kramar. Uppe med tuppen, dags att ge upp sen?

Hör de förtrycktas skrik, så eländigt att det blir till komik. Ligger nerpissad i sin säng, gnolande på samma refräng. ”Tyck synd om mig! Paria och plebej!” Kropparna värker av batongers visor, det går ej att fly till sagor och lisor. Vår våldsamt hatiska kamp genererade apatisk kramp. Ingenstans leder ingenvart! Svartare är svartare än svart! Randade ryggar där Svensson skyggar, blinkar och ler; ”Inget brottsligt jag ser, inget olagligt sker”, tar trappan till himlen och syns inte mer. Militanta töser och pågar, anfaller med spjut och bågar… men bland vallgraven och gamla pengar, står Satan själv och mannekängar! All kraft och energi rinner ut i sanden, blott att foga sig och höja högerhanden!

Själv skiter jag i hela köret – älskling, kan du skicka smöret?