*
Regnet öser ner, hon ser knappt nått. Hon springer det fortaste hon kan. Ännu fortare.
Hon hör steg bakom sig, vågar inte vända sig om.
Stegen kommer närmare, ett skott ekar mellan träden och hennes ben slutar springa. Bär henne inte längre bara viker sig.
Hon faller till marken, det svartnar för ögonen. Och sen är allt borta.
*
En unken lukt slår emot henne när hon vaknar. Vart är hon?
Hon ser sig omkring. Hon ligger på en madrass på ett kallt, hårt stengolv.
Hon ser inga fönster, och inga andra möbler i det dåliga ljuset som den lilla lampan i taket ger ifrån sig.
En dörr med flera stora hänglås. Vart är hon någonstans tänker hon förtvivlat.
Hon går fram till dörren, kollar om den är öppen. Den är låst.
Hon rycker i handtaget. Får panik. Svetten rinner ner för pannan. Hon skakar, sätter sig sakta ner och försöker lugna ner sig.
Då kommer tårarna, varför är hon här? Hon kan inte minnas.
*
Komesarie Jones ställer ner sin kaffekopp på skrivbordet.
Hans kolegor tittar upp från sina papper.
-Vi har ett nytt fall! Igår kom inte fjortonåriga Joanne McMillan hem på kvällen. Vi vet inte om det är något alvarligt eller om det bara är så att hon har \"rymt hemifrån\", säger han och tar en klunk ur sitt kaffe.
-Anne, du följer med mig till hemmet resten stannar här tills jag ger nya order.
Anne plockar snabbt ihop sina papper och går med Jones ut till parkeringen. Han låser upp sin blå BMW och sätter sig i förarsättet, Anne sätter sig på andra sidan.
Han kör ut på vägen och mot Joannes hem, i Beverly Hills.
*
Dörren öppnas med ett ryck. Hon ser en man i öppningen.
-Vad gör jag här? utbrister hon.
-Håll sjäft! Du får inte tala utan min tillåtelse! nästan skriker mannen.
Han slänger igen dörren med en smäll. Förolämpad.
*
Fru McMillan öppnar dörren, hon har alldeles rödsprängda ögon.
-Varsågoda att komma in, säger hon tyst.
Hon visar in dom i vardagsrummet. De sätter sig ner i soffan.
-Vill ni ha te eller något? försökter hon säga med gråten i halsen.
-Nej tack det är bra, svarar Jones. Anne skakar på huvudet till svars.
-Var hon hemma någonting igår? frågar Jones.
Anne antecknar.
-Nej, inte efter skolan.
-Har ni bråkat nyligen?
Hon skakar på huvudet.
-Har något annat hänt det senaste? Någon pojkvän som har gjort slut? Bråk med vännerna?
-Nej, inte vad jag vet. Hon har ingen pojkvän.
-Kan du vara så snäll och visa mig hennes rum? undrar Jones.
-Javisst, svara fru McMillan och reser sig. Hon går ut ur vardagsrummet och uppför trappan i hallen, Jones och Anne följer efter.
De går in i ett stort rum. Rummet har rosa väggar, en stor vit säng, ett litet skrivbord och en soffa. Ett typiskt flickrum.
Jones kollar runt lite, men han kan inte hitta nått som tyder på att hon har rymt. Inget saknas, inga kläder, pengar eller något annat. Konstigt.
*
Efter många timmar i ensamhet öppnas dörren på nytt. En man ställer sig i dörröppningen.
-Du vet mycket väl varför du är här! säger mannen och ser på henne. Men hon kan inte riktigt se honom. Ser inte vem det är.
-Vad har jag gjort dig? säger hon med gråten i halsen.
-Du förstörde mitt liv! skriker han.
Hon förstår ingenting.
-Och nu ska jag förstöra ditt! fortsätter han.
Tårarna rinner ner för hennes kinder. Han skrattar och stänger dörren. Nöjd.
*
Tillbaka på polisstationen.
Jones kliver in med raska steg på stationen. Han ställer sig framför alla andra och harklar sig för att få allas uppmärksamhet.
Alla tittar upp från sina papper, Anne smyger tyst och sätter sig vid sitt skrivbord.
Jones berättar om fallet, det finns inga ledtrådar. Inget tyder på att hon har blivit kidnappad men det finns inte heller som tyder på att hon skulle ha rymt.
Han sätter upp en bild på whiteboarden, en bild på Joanne. Flickan på bilden ser inte gammal ut.
-Det var den senast tagna bilden. Kopiera bilden och dela ut flygblad och sätt in den i tidningar.
Han visar tecken åt dom att börja arbetet och alla skyndar sig att börja. Jones går in på sitt kontor och sätter sig tungt vid skrivbordet.
Han vet inte vad han ska tro, är honr kidnappad eller har hon rymt. Eller är det kanske något helt annat? Fattar inte.
*
Hon ligger på madrassen och tänker på sitt liv, att det redan ska ta slut. Hon tänker på sin mamma om hon försvann skulle hon inte ha nån kvar. Sin pappa hade hon aldrig träffat, han hade lämnat dem när hon var 2 år. Mamma pratde aldrig om det.
Hon visste inte hur lång tid hon hade varit här, hon visste inte äns var hon var.
Sakta föll hon i djup sömn, hennes kropp var slut, hon var slut, hennes liv var slut.
*