Jag har sparat hennes sista SMS.
Minst en gång i veckan fick jag höra att jag var en elak dominant jävla kärring som bestämde över vad folk skulle tycka om henne, en som hindrade hennes karriär och målmedvetet motarbetade hennes strävan att bli något.
...men hon hörde i alla fall av sig, tänker jag och undrar om jag kunde gjort något annorlunda. 

Om jag stannat i det destruktiva misshandelsförhållandet med hennes biologiske far, om jag inte hade brytt mig så mycket om henne, om jag inte låtit henne ta mer plats i mitt liv än vad hennes syskon fick.
Om jag inte skaffat häst när mina båda döttrar visade sig vara intresserade och duktiga ryttare.
Om barnen inte fått träna friidrott och vara med i scouterna och hon blev vegetarian och systern nykterist och alla ville sjunga i kör och de fick ge sig på vad som helst med mammas goda minne - om jag bara varit en usel mamma!
Och alla tre flyttade hemifrån och två klarade sig själva och jag snorade och hostade inför en oförstående socialtjänsteman som suckade och sa att hon har ju fyllt arton och då har du ingen rätt att blanda dig i. "Det  är ingen rättighet" skrek jag mellan tårarna "Det är min förbannade skyldighet!"
Om jag inte försökt så mycket, skulle hon ha levat då?