Vid spärrarna på Halberstrasse fick vi aldrig någon ro. Kanske just därför satt vi där i skyttevärnet och mådde skit. Jag var så trött på alltihop. Vakna i gyttja, sitta vid maskingeväret, se kulorna slita sönder namnlösa ansiktslösa män i gråa uniformer medan hylsorna smattrade ner på min högra sida. Och sen vila en stund i blöta filtar och vakna i gyttja. Jag ville bara bort. Tankar om det hade börjat gro i huvudet på mig där jag satt bakom det skakande högljudda vapnet.

Min vän, den långe skranglige Ovei kom springande med ammunitionsboxen och skulle just mata in ett nytt patronband i MK'n då jag tog hans hand. "Nej, vi skiter i det här nu" Han tittade på mig som om jag stannat tiden. Jag såg honom i ögonen och nickade. "Ovei, det är nog nu" fiendens kulor ven förbi våra huvuden och ett tyskt stridsplan tog eld och störtade i närheten med våldsam kraft. Men vi bara satt stilla en lång stund. Tomma och identitetslösa.