Vassare än papper, skarpare än blodsutgjutelse, så är livets egg. Dag går idag, kväll i kväll. Livet ber inte om förlåtelse, inte om ursäkt.

Det låter hårt, men livet är inte alltid rättvist. Kanske adderar alla kosmiska faktorer upp på något vis, och allt har harmoni under ytan?

Jag tror att det finns andemening i allt, och inga tillfälligheter äger rum. Fast hur hjälper det en person som lider? Kan blotta tanken av att universums lott är jämlik, rädda henne?