Vad än snön skulle berätta om vår komplexa levnadssituation där vi famlar mellan en vardag i kaos och en helgdag i förlamande sorg så berättar den enda uppfattning som kan komma oss till del av snövädrets avspeglingar om en fortgående pinande vind över slätten.
För visst intalar vi oss kan man skriva om nära ting speglade i vinterns metamorfoser för allting kan inte ens vinter och kyla ta ifrån oss.
Men just då vi befinner oss i mindre vanmakt är eljest kommer förvissningens förlamning in. Är inte berättelserna alltför personliga så att ingen annan kan få återkoppling till sitt liv?
Det gäller att på alla plan övervinna vinterns vanmakt men även om vi klär oss i ett aldrig så likgiltigt betraktande ser det vesslesnabba omslaget mellan snö och tö till, att vi obevekligen upptäcker verklighetens smala näs inklämd under oförsonlighetens branta toppar och dalar.
Så kommer slutligen Ödet travande med sina branta påkar i form av Gångare-Lars en stencool typ rakt igenom drivorna i vad som skall föreställa vår värld som alltid är helgklädd under solen men naken under vinden och ger oss förintande blickar innan den speglas bort av dagern som om han velat säga: Vet ni då inte att drömmar inte har något med verkligt liv att göra?
Så slår väder leken om till en mattgrå yta av vanlig vardag innan vi hunnit ställa om vår Mimers brunn av konstlad lycka utan vi får hjälplösa åse vädret avglansera vår verklighet varför kärnan stelnat varför dess berättarkraft har försvunnit i brunnens mörka djup.