Hur är det då att visa speglade smycken av ens skälvande lemmar från verklighetens många katastrofer trots att de klamrat sig fast i textverket och låter natten forma och utkristallisera dem i gatlyktans sken. Men slutligen griper herdeteckningen en kartritning av verkligheten tag i ljusskimren och återskapar nuet samtidigt som stormlyktan hittar gångavstånd på heden. Eftersom de flesta av oss hamnar i marginalen får vi bilda en skallgångskedja för att hitta vårt vara i fjolårsgräset.
Man hör någon ropa fynd och plocka upp en skimmerdjup tingest ur gräsets fång.
Men alla kan höra den dunkande åder från världens inre gunga vår värld så att skallgångskedjan åter sätter sig i rörelse medan mörkret och vindarnas dån fångar in nejden.