Efter den subjektiva destutionen, då han varit alla ärkeroller på den odödliga teatern, när han så andas ut under törnekronan för sista gången och låter anden röra sig, i och med att de som lämnats kvar blåser ut hans namn, igen och igen tills den slutliga segern över de ideologiska statsapparaterna.

Hoppet säger att dennes bekanta inte längre behöver föreställa sig att ställa sig in för det som är bekant inställt. Motsättningar gör sig motsvarande tydliga först när de är en fråga om vad någon är kapabel att lida för.