Historien om Solen och Fyren
I stugor och på gator berättades historien om de två och den gränslösa kärleken de emellan. Barnen fick höra berättelsen för att förstå hur kärleken var ett under, och sjömännen berättade historien för att själva förstå kärlekens mysterium.

Så löd berättelsen om de två … Solen och Fyren, och hur de älskade varandra gränslöst,
att när natten nalkades och mörkret svalde mer och mer av dagens ljus, lyste fyren upp farvattnen åt sjömännen så att båtarna inte gick på grund.

Vaksamt och troget höll han havet och stränderna fria från missöden med sitt blinkande och röda sken efter att hans älskade Sol gått ner vid horisonten.
Inte en sekund under nattens långa timmar blev han ängslig, inte en sekund tvekade han på att hon snart åter skulle stiga upp från sin dolda tillvaro bortom horisonten.
Även när havet i sitt raseri stormade och med sin blåst skakade om hans grundvalar, stod han orubbligt fast där han stod, i förvissning om sin älskades återuppstigning.

Så syntes morgonrodnaden på det enorma himlavalvet, och skyarna förvandlades till ett rosa täcke av rosor, orosmolnen sprack upp och flydde i alla väderstreck.
Då förstod han, att snart skulle hans älskade åter lysa över honom. Snart skulle hennes varma strålar åter skrämma iväg skuggorna som hela natten ruvat i luften …

Ögonblicket kom- och den första solstrålen träffade hans anlete.
En djup livsandning kom över honom.
Vid horisontens ände, långt borta men ändå nära inpå honom, kunde han åter skymta sin älskade. Så vacker hon var med sitt ljusa sken. Så bedårande hon var med sina varma färger.

Och det berättas, av sjömän och kaptener att de, Solen och Fyren, under dagens resterande timmar blickade på varandra och älskade varandras åsyn. Över det blå och böljande havet sände hon sina strålar till honom och han sände tillbaka sina blinkande signaler… aldrig släppte de blicken från varandra