Marcus Möllberg vet inte om han drömmer längre eller om han är vaken. Denna sköra gräns har med tiden sakta börjat suddats ut. Han vet att han har sin solkiga blåvitrutiga pyjamas på sig , men vet inte varför.
De senaste åren i hans liv har han rört sig genom dagarna i ett dimmigt töcken.
Hans medicinering har gått överstyr. I det dammiga badrumsskåpet står burkar innehållande tabletter som man knappt kommer ihåg skillnaden på. Han har sedan länge tappat kontrollen över hur mycket han äter .

Marcus Möllberg går sakta i pyjamas och barfota på gatan i en ödslig nersläckt gammal stad. Skymning eller gryning. Han vet inte .Trots denna situation så tror han på något sätt att han är vaken . Att detta är verklighet. Trots att han aldrig varit här förut .

En kort tanke snuddar vid det egendomliga fenomenet, på franska kallad ” Jaimais vu”, som betyder ”aldrig sett”. Marcus läste om detta på Wikipedia. Han minns att det handlade om upplevelser av något bekant men att det känns som första gången. Motsatsen till Deja vu.

Allt eftersom han går ser han suddiga gestalter långt bort i fjärran .
Han går håglöst mot dom . Rädd men ändå inte.

Först. En lång suddig gestalt i svart kostym kommer gåendes 50 m bort. Marcus Möllberg kisar för att se ansiktsdragen . Mannen kommer närmare och passerar på trottoaren. I en sekund hör han något konstigt .
En otydlig mening . Ett mummel.
Något Marcus inte kan urskilja.

”u...ittte...i bavane ”
Och ännu märkligare: mannen var väldigt lik honom.
Skrämmande lik . Likadan röst också.

Marcus Möllberg försöker skaka av sig obehaget från mannen som känns som hans dubbelgångare, och går vidare ensam med stapplande steg.

Nu ser han en kort tjock kvinna på andra sidan gatan. Hon står stilla och spejar. När hon ser honom börjar hon viftar med armarna och hojta något. Stampar i gatan i något som liknar små moln av aska.
Och något är fel på hennes röst.
Den är för ...barnslig.
Hennes ord låter som en fyraårig flickas.
Men ändå uppmanande ...som en varning.
”Atta ej fobanvanneh!!!”
Hon skriker ljus och har ögonen uppspärrade.
”Va? ” ropar Marcus tillbaka.
Kvinnan tystnar och stirrar på honom.

Marcus hör fotsteg I vänster öra och vänder sig hastigt om på gatan.
Där står mannen igen. Han spänner blicken i Marcus som stirrar in i ögonen på en spegelbild.
Sedan säger han en tydlig lugn mening i dov ton.
Håller upp en liten smutsig skallra. Skakar den.
”Jo, hon säger :akta dig för barnvagnen. ”
” Vad menar du?” svarar Marcus.
” Vilken barnvagn? ”
” Därborta ” säger dubbelgångaren och pekar långt bort i motsatt håll.
Marcus vänder sig förskräckt om och försöker urskilja något på den tomma gatan bakom honom. Han ser inget. Och när han vänder sig tillbaka är de båda personerna på gatan försvunna.
Som om de aldrig existerat.
Bara den grå askan som virvlar lekfullt i luften.

Marcus vaknar. Det var trots allt en dröm.
Var det en mardröm? Funderar han.
Han stiger oändligt sakta upp ur sängen samtidigt som det ringer på dörren.
Hör ett märkligt skramlande ljud i trappuppgången. Sedan tyst.
Han sätter örat mot dörren och snart öron något besynnerligt.
Melodin av en speldosa.
Och något som låter som en skallra.
Plötsligt stannar musiken upp.
Marcus Möllberg hör ett glatt barn skratt. Ett jollrande.
Han känner benen sakta bli som spagetti. Andningen går snabbare och snabbare. Han börjar sakta förstå vad som finns utanför lägenhetsdörren.

Barnvagnen.
” Akta dig för barnvagnen”

Skräckkänslan och paniken fyller hela hans väsen.
Marcus Möllberg sjunker sakta ner på hallgolvet.
En darrande hand lever sitt eget liv och sträcker sig instinktivt mot dörrhandtaget. Det känns inte som hans egen hand . Öppnar sakta dörren. Han vet inte vad han gör nu.
Vet bara att han inte drömmer.

Dörren går upp en decimeter.
Sedan är det stopp.
Något står i vägen.
Marcus kan i sin paralyserande rädsla urskilja något som liknar ett gammalt hjul.
Dörren går absolut inte att öppna mer.

Sedan hör han det. Barnskrattet. Samma röst som kvinnan.
Ett galet kvittrande hånskratt som bara stiger i ljudnivå.
Förstärks med ekot från trapphallen.
Skrattet slutar aldrig.
Han skymtar ett glatt barn ansikte.
Ett stort galet leende.
Men ansiktet är bekant. Men fel.
Som en fastklistrad glad gummimask över barnhuvudet med det yviga håret.
Ett vuxet ansikte.
Skrattet som nu är öronbedövande.
Marcus ser nu vem som sitter i barnvagnen ...han ser sig själv.
Det är han som sitter och skrattar och viftar i luften med små knubbiga babyarmar.

I all sin förvridna galenskap tänker han på mannen i drömmen.
” u...ittte...i bavane ”
” Du sitter i barnvagnen”
Det var detta mannen på gatan mumlade i hans öra.
Och kvinnan som sa:
” Akta dig för barnvagnen”

Marcus ska akta sig för Marcus.

Han stänger dörren och öppnar den aldrig mer igen.
Han lever sina sista tio dagar på hallgolvet till ljudet av det aldrig avtagande hånskrattet.
Som ingen annan än Marcus hör.
Dröm eller verklighet.
Det spelar ingen roll längre.