Jag läser en intervju med Gina Dirawi. Hon har fått ta emot mängder av hat från människor som inte tål att hon existerar, och som anser sig ha rätt att uttrycka det riktat direkt till henne.

Det är också ett tecken på en slags klimatkris. En kris för samhället, för samtalet, för samexisterandet.

Det är inget som har uppstått pga användandet av sociala medier, vissa människor har alltid betett sig illa med för tiden tillgängliga metoder, men sk sociala medier har förenklat för dom som vill nå ut med hat och hån. Dom når fler, det går fortare, och dom syns och hörs mer. (En av de tongivande bland mobbarna är nuvarande presidenten i USA.)

Jag blir lika ledsen varje gång jag läser om mobbning och trakasserier. Främst för den utsattes skull förstås, men även för förövarna. Jag har svårt att tro att man mår speciellt bra om man ägnar en massa energi och tid åt att sprida hat. Att hata andra människor gör något med ens eget medvetande. Man blir definitivt inte en bättre människa. Inte lyckligare heller.

Och den som läser alla trista kommentarer blir allt mer nedslagen. I alla fall blir jag det. Det känns som detta också är en klimatkris som måste tas på allvar. Vi måste kunna diskutera, kritisera, ha olika åsikter, utan att önska livet ur varandra. Vi måste ha förmågan att visa varandra hänsyn. Annars riskerar vi att få ett samhällsklimat där ingen vill leva.