Har du tänkt på vad mycket dumt man pratar om i en mobiltelfon. Har du tänkt på alla märkliga ställen som man pratar på. Man kan prata precis överallt, i bastun på badhuset, under tiden somkvinnan som du nyss satte på duschar och du kan prata i mobilen med den nyss nämnda kvinnan då du besöker din mor men säger att du är ute och röker. Överallt kan vi prata i telefon och tro mig vi gör det. Det finns inget ställe som är heligt. Vi har headset och bluthuth och så vidare. Vi kan nu skicka bilder, vi har små tvrutor i mobilen där vi kan se varandra i rörliga bilder medan vi pratar och vi kan skicka textmedelanden. Helt otroligt. vilken utveckling.

Ibland brukar jag skämtsamt säga: ”tänk om någon lyssnade på det här, tänk om säpo buggade oss, då skulle de tro att vi var knäppa”. En dag så hade jag precis använt den där frasen som nästan börjat bli en klyscha i slutet av samtalet. Då jag lade på pep det till i telefonen . Det var ett textmeddelande, jag tryckte fram sms:et och det var från ett okänt numer. Jag misstänkte reklam. Jag trodde inte det var sant men det var ett meddelande som fick min värld att gunga. Texten var enkel, den löd så här:” förlåt… jag et att jag inte borde… jag skulle aldrig säga något till dig… men jag hörde allt som du nyss sade…”.

Jag skickade tillbaka ett meddelande som gjorde det tydligt på alla tänkbara sätt att jag trodde människan drev med mig. jag fick snart ett svar tillbaka som hädade motsatsen. I skickade mess till varandra en stund. Sen berättade den okända avsändaren om saker som vi pratat om. flickvän, älskarinna, dejter och sexfantasier, samtidigt fick jag små kommentarer om vad jag sagt eller inte sagt. Personen tog upp de samtal som jag hade haft beträffade en god vän till mig som jag hade blivit lite osams med, och personen gav lite råd och tips.

Jag visste inte es om det var en man eller kvinna. Jag försökte lista ut det, men det gick inte. Jag undrade varför personen lyssnade, och jag undrade om alla var avlyssnade på det sättet. Vad tyckte personen om mig, var jag en hemsk människa? Skulle alla mina hemligheter avslöjas nu i säpo-nytt? Hade de sett de där bilderna som jag skickat och tagit emot? Jag grät vid ett tillfälle, det ar en stund då alt kändes tungt, hade den här personen hört det med?

Plötsligt ringde telefonen och jag svarade.

- Det är jag sa en kvinnas röst.
- Vem är du då? Frågade jag. I samma stund som jag avslutade
frågan kom jag på svaret.
- Jasså du…
- Besviken?
- Inte då, men jag har tusen frågor…allt är en sådan röra. Det
var tyst på andra sidan a luren. Vem är du?
- Jag är kvinnan som har lyssnat på alla dina samtal och läst
alla dina mail under en tid. Vi borde verkligen inte prata….
Jag tror inte vi ska göra det…
- Snälla vänta bad jag med desperat röst.
- Varför då?
- Jag har så många frågor…. Vad tycker du, har du skrattat har
du gråtit, är jag en spännande människa, eller är ja trist.
- Varför är du så osäker hela tiden, varför behöver du ständigt
bekräftelse….
- Det gör jag väl inte. Hon skrattade tyst.
- Snälla du jag har lyssnat på dig da in och dag ut i flera år nu.
- Alla vill väl bli älskade lyckades jag få fram.
- Hmm..
- Så? Vad tycker du…
- Jag ringer bara av ett endaste skäl…
- Och det är? svarade jag.
- Jag vill besvara din fråga, din ständiga fråga, åtminstone
delvis. ” tänk om någon lyssnar på det här samtalet, vad tror
du att de skulle säga då?”.
- Låt höra svaret.
- Vad jag tänker då jag hör dina samtal vet jag inte om jag vill
berätta… men… någon hör dig, någon ar lyssnat på alla dina
samtal. Jag har hört varje ord. God natt.
- Vänta….
- Va? Hennes röst lät irriterad.
- Resten av frågan, när får jag svar på resten av frågan.
- Vad menar du sa hon misstänksamt.
- ” Vad tycker du?” vad tycker du om det jag säger och så
vidare…
- den frågan är verkligen inte upp till mig att besvara sa hon.
Jag kunde höra hur hon andades ut då hon slingrade sig ur
mitt grepp.
- Snälla bad jag.
- God natt.
- Det är inte rättvisst att inte ge mig någonting
- Jag har gett dig mycket mer än vad jag borde.
- Och jag har gett dig allt, mina rädslor, mina drömmar, mina
orgasmer vid telefonsex, och mina tårar, och alt jag vill veta är
vad du tycker. Du gjorde valet att kontakta mig, men nu löper
du inte linan ut.
- Du… sa hon trött… god natt
- Nå?
- En dag kanske vi ses ute på stan. Jag vet ju var jag ska söka
upp dig. En dag kanske jag råkar komma på besök till din
granne och så råkar jag gå fel och ringer på din dörr, eller så
kanske jag köper en tjänst av det företaget som du jobbar på…
och då kan jag ju tala om vad jag tycker och tänker om dig…
eller jag kanske stoppar ner ett kuvert i din rockficka där jag
har skrivit ett brev med resten a svaret på din fråga. Jag
stoppar ner brevet i din rockficka då du står i kön för att lämna
tillbaka Anna Sparres roman i biblioteket. Jag kanske dyker upp
på ett chattrum på Internet, det där skamliga stället du brukar
besöka, där du sitter och chattar ensamma stunder. Vi kanske
aldrig mer hörs igen, eller så kanske jag ringer dig igen…
- Jag kanske dröjer med att lägga på efter mitt sista samtal på
kvällen, och så säger jag god natt ut i det tomma intet. Och
då ska du veta att det god nattet är till dig.
- I så fall ska du veta att tystnaden som följer är en
godnattkyss från mig till dig sa hon. God natt.

Sen blev det tyst. En tystnad som kändes som en kyss. Jag undrade om jag skulle höra av henne igen. En känsla sade mig att så skulle bli fallet. Jag kände på mig att hon skulle ringa igen. Jag hoppades att hon skulle ringa igen. Nu visste jag att någon lyssnade, och det kändes som jag fått en ny vän, någon som visste allt om mig. Men vad hon tyckte om mig visse jag ännu inte, men jag kände på mig att jag skulle få veta det så småningom. Det hände att jag fantiserade om henne, det hände att jag lämnade små meddelanden ut i tomma intet efter att jag avslutat ett samtal och det bara sprakade i luren. Jag fantiserade om henne, och hon dök upp all oftare i mina tankar. Jag tror nog hon dyker upp igen.