Det har skett en märkbar förändring på sistone. Förr i tiden (dvs för en dryg månad sen) när jag pendlade mellan mina båda hem hände det ibland att jag glömde var jag befann mig. När man mötte någon på en gångväg i den lilla norrlandsstaden hälsade denne nästan alltid, när man mötte någon på en gångväg i förortskommunen hälsade denne nästan aldrig. Ibland hälsade jag på fel ort och fick konstiga blickar. Men nu hälsar nästan alla man möter, ler och säger hej. Det är som om dom/vi har upptäckt att vi behöver varandra, även här. Att den lilla bekräftelsen som en hälsning innebär är betydelsefull i vår nya verklighet. Den som inte liknar den verklighet vi levde i förr i tiden.