Läsupplevelser

Vi lever i Coronatider, i tider som för många av oss antingen innebär (frivillig eller ofrivillig) karantän eller arbete från hemmet; karantän och arbete kan också kombineras. Trots ett svart virus från det fjärran österns ormmarknader som gör livet svårare att leva (och som kan döda, om det vill sig illa) finns det också glädje och ljus i tillvaron. Solen lyser de flesta dagar, humlorna har börjat sin dans kring blommor och varma husväggar, bofinkarna sjunger i buskagen och de stora tranorna intar öppna åkrar och ängar på sitt självklart majestätiska sätt. Det är vår, det är vackert, det är liv i rabatterna där krokus och liljor sticker upp ur myllan. Man kan ge sig ut en tur och njuta. Men man kan också resa inom husets fyra väggar i sin egen favoritstol med musik från högtalarna och med en bok i händerna. Mycket att läsa och mycket som är så bra att det öppnar portarna till andra världar – genom en annan människas formulerade ord och meningar.

Jag vill berätta om en läsupplevelse som utgjort en sådan märklig resa för mig – bort, och ändå hem. För er skrivarvänner på Poeter är författaren inte okänd och boken hoppas jag har nått åtminstone en del av er. Den kom redan förra sommaren. Sekelskuggor av Måna Berger är med sina 110 sidor ingen tegelsten och den saknar helt bilder – om man med bilder menar teckningar, målningar, laveringar, foton. Om man i stället tänker bilder som tavlor av människor och av livets händelser är Månas bok bräddfylld av just sådant. När jag fick boken var det varmt och hängmattetid och de första stunderna med den tillbringade jag under aplarna i vår trädgård, vaggad av vinden, med en mjuk kudde under huvudet och med boken i händerna.

Ni har säkert hört Gunde Svans uttryck ståpäls, det där med att håren kan resa sig från huden när det är något som verkligen tar tag – när något överraskar och sköljer över en på riktigt. Så var det för mig när jag började läsa Månas bok. Hennes korta, kärva texter berättar om ett kargt och fattigt liv som var en gång någonstans i Sverige – det kunde vara ungefär var som helst i landet under granskogsskuggan. I Månas fall är bygden Kilsbergen i sydvästra Närke. Där bor hon och där har hon uppenbarligen sina rötter. Bokens undertitel är ”Min svenska historia”. Så hette Vilhelm Mobergs högst personliga bokbeskrivning av Sveriges förflutna där armodet och upproret stod i fokus. Det är inte mycket av uppror i Måna Bergers värld, men armodets människor har hon gemensamt med Moberg. Det är torpens och backstugornas kvinnor, män och barn som står i fokus, de är hjältarna – om det nu finns några sådana – i berättelserna. I diktens form har Måna tagit vara på traditionerna om Amerikaflyktingar, strykarkvinnor och gjutjärnsspisarnas trygga matriarker och alla de andra, de som bodde i stugorna och de som mest for förbi: ”ute på landsvägen gungade statarnas flyttlass/i oktobers iskalla regn/krängande farkoster/med osalig kurs på ett bättre liv/bortom slankveckan”. Det handlar mycket om kvinnovärlden, som i dikten ”Urmodern”: ”min raggiga urmoder/sover i DNA-bibliotekets källarkvart/med ålderns rätt spelar hon död/men skenet bedrar/till stormens dån sätter hon sig kapprak upp/beredd att slåss eller fly/på hårdspända sensträngar spelar hon/en gnisslande låt/och dricker mig till ur min bultande huvudskål.” Det är ett då som lever mitt i nuet, det är de som levde nyss som lever i kroppar och i minnen hos oss själva, vi som finns här ett stycke bortanför det förflutnas nedruttnade stugknutar. Och det är väl just den där känslan av att de här människornas öden är mitt eget som gör att läsningen tog mig så. När jag läser boken igen, lite grann i taget, kommer känslan på nytt: det här är en läsning om livet, för livet.

Måna har många föregångare i litteraturhistorien, inte minst bland de vi brukar kalla arbetarförfattarna. Helmer Grundström tillägnar hon en av sina dikter och det är också något enstavigt Sara Lidmanskt över hennes sätt att skriva människor. Ändå tänker jag mest på en annan författare från ett nära grannland när jag skall beskriva hennes tematik och litterära stil. Wislawa Szymborska (Nobelpriset 1996) skrev Polens efterkrigshistoria i sina dikter från lidandets och kärlekens fattiga vardag och genom att ge de vanliga människorna deras rättmätiga plats i litteraturen fick hon också sina texter att växa långt över det egna språkets gränser. Måna har, som jag tror, inga sådana stora anspråk i det nationella kulturlivet, men ”Min svenska historia” har hon sannerligen skrivit – en historia som är hennes, men som lika mycket är din och min och alla andras. En historia i diktens form för alla som vill lyssna och som vågar färdas in i tidens dunkla skogar, längs djurens, trollens och de små människornas stigar.

Sekelskuggor var en av förra årets stora läsupplevelser för min del. Om någon av er som inte redan läst den vill ha den kanske ni kan höra med Måna, om hon nu har några exemplar kvar i sin Ateljé Mjölkboa i Mullhyttan.

Peter Olausson