En gång var jag full av liv, jag hoppade på min studsmatta och bakade kakor och pysslade.
Men någon gång där blev allt fel. Jag lyssnade på Kent ensam på mitt rum, jag grät mig till sömns varje natt.
Jag var alltid konstig, den udda som inte passade in. Även om jag hade vänner var jag den man glömde bort eller inte räknade in medvetet.
I trean när vi gick ut från omklädningsrummen i badhuset gick den smala, fina tjejen först. 10! Skrek killarna. Andra fick 9, 8, 7. Sen kom jag. 0!
I slutet av grundskolan frågade folk vad jag egentligen gjorde på min fritid och jag kallades spöktjejen bakom min rygg.
I ettan på gymnasiet var jag så rädd för att inte få vänner. Jag minns hur mitt hjärta slog den första skoldagen och hur felplacerad jag kände mig.
I gymnasiet tog jag mitt första bloss cannabis och det hjälpte mig otroligt mycket. Jag blev lugn, ibland till och med glad, jag kände mig hemma och fick känna tillhörighet.
I gymnasiet togs det första som någonsin hjälp mig också bort från mig och jag blev intalad att jag gjort fel. Jag fick gå på möte efter möte efter möte och stå till svars för mina handlingar utan att ens få frågan om hur jag mår.
Det har blivit bättre och det har blivit sämre, sedan bättre igen men alltid sämre till slut.
Den återkommande uppmaningen jag fått är att allt kommer bli bättre snart, men det har aldrig blivit bättre. Det har aldrig känts bättre.
När jag bad om hjälp första gången var jag hoppfull. Efter alla år ser någon mig, hör mig och vill hjälpa mig. Tills jag insåg att ”prata med någon” inte är någon hjälp överhuvudtaget.
Jag gick från läkarmöten och psykologtider med tårarna rinnandes längs kinderna för det kändes värre att prata och ingen lyssnar än att inte prata alls.
Jag förlorade alla mina vänner och jag vet inte varför. Jag har lyssnat, funnits där, velat ses och allt jag kan tänka mig. Men när jag befunnit mig i mina mörkaste stunder har ingen funnits där för mig.
Eftersom min egen pappa lämnade mig, min egen bror inte vill veta av mig och alla som någonsin lovat att de inte ska lämna mig har gjort just det: lämnat, så måste det vara något fel på mig.
Antingen är jag för egoistisk för att se mina egna fel, även om jag ändlösa nätter gråtit floder över alla misstag jag begått. Men i slutändan vet jag inte varför det blev så och kan inte dra någon annan slutsats förutom att det är mig det är fel på. Ett stort fel.
Jag har tänkt mycket på självmord men sett följderna av andras val att avsluta sina liv och det har inte varit vackert. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: är det inte lika egoistiskt av andra att tänka att jag ska fortsätta leva för dem när hela jag värker och går sönder och inte vill finnas mer som att jag väljer vägen till himmelen?
Jag vet att det är ett permanent beslut och något ett fåtal människor i alla fall kommer drabbas negativt av. Men jag orkar inte mer. Jag älskar så djupt att min kärlek till er kommer finnas kvar oavsett vart jag fysiskt befinner mig.
Och till alla jag någonsin sagt att jag älskar: jag älskar er fortfarande. Även om ni inte känner att ni funnits där eller om vi inte pratat på flera år. Jag älskar er ovillkorligt, på gott och ont även om ni inte älskar mig längre eller om ni aldrig ens gjort det.
Så förlåt, men det här var min enda utväg. Min enda chans att slippa leva med den här enorma smärtan som bryter ner mig bitvis dag för dag.
Jag älskar dig mamma