Igår skrev jag om vad jag saknar i min frivilliga isolering. Frivillig eftersom jag inte är 70+ och inte i någon riskgrupp (vad jag vet). Jag vill bara inte bli smittad.

Jag kom fram till att jag saknar att kunna träffa andra människor utanför den lilla kärnfamiljen.

I rådande omständigheter är det ett lyxproblem.

tänker på

dom
som förlorat sin inkomst
som inte har några sparpengar
som inte kan betala hyran
som inte kan betala lånen
som inte har pengar till mat

dom
som måste åka kollektivt
som måste jobba utan skyddsutrustning
som måste jobba långa skift
som måste riskera att bli smittade/smitta

dom
som har anledning att sakna
livet före corona