Är jag en slirig liten slickepotta när jag inte kommer mig för att berätta för dem hur illa jag tycker om dem deras sätt att vara deras olater och ovanor. Eller är jag ett exempel på det man nu kallar social kompetens och och kompetens är bra att ha.
Jag är så gammal att jag faktiskt minns orden som användes före och de var kunnande och utbildning plus meriter. Och meriter var bra att ha särskilt när man skulle söka jobb, särskilt om det var första jobbet man skulle söka sedan ,helt naturligt, blev ju intrycken från arbetsplatsen det dominerande. En annan sak som var viktig var intryck under arbetsintervjun. Intrycken kompletterades med referenstagning (vilket ju inte är något annat än organiserat skvallernoterande) dessa intryck formulerades i ett skriftligt dokument varvid person X gavs ett motiverat svar . Han gavs ett så kallad FÖRORD. Referenstagningen gavs ibland så stor vikt att referensprotokollen
måste skrivas under flera personer som var inblandade.
Det är ju nämligen så att tjänstetillsättningar var -och kanske är- ett beslut som kan överklagas. Så långt den hantverksmässiga delen Nu åter till de mer moraliska etiska delarna av hanteringen eftersom ett nej på en ansökan kan betyda en hel del för en persons välbefinnande och självkänsla är det naturligtvis viktigt att det hela blir rätt
Det finns flera anledningar till detta utöver sårad självkänsla hos somliga det gäller personalhandläggarens yrkesstolthet arbetsgivarens renommé bland annat och eftersom det är handläggaren som skall titta sökanden i ögonen är det ju bra om han inte skulle behöva skämmas.