“…din jävla kärring… jag hatar dig ditt jävla fittluder…”

Det två eggade rakbladet slet loss hudpartiklar, som fastnade på den glänsande eggen. Minimala små bitar av död cellvävnad smyckade redskapet på dess färd över och genom den tunna handleden. Pärlor i glänsande rött. Åtta nyskurna tunna streck blev nio och blodet rann i smala rännilar.

”…fan, du är så jävla cepe, ditt kuksugande, fittanus… ”

Mascarablandade droppar av sorg träffade den ärrade huden och blandades med det röda. Den spruckna rösten drunknade i högtalarnas oljud. Försiktigt trycktes tummen mot rakbladet för att den andra sidan skulle tränga djupare in genom hudlagrerna. Försiktigt för att inte skada tummens känsliga hud.

”…jag hatar… fan, ditt jävla…fan… jag kan inte längre… dö… jag vill bara dö…”

Hulkningarna doldes knappt märkbart av det långa svartfärgade håret med den blonda utväxten. Hon satt där med knäna uppdragna under hakan och vaggade sig själv fram och tillbaka. Med blodet droppande mot det lila påslakanet och rakbladet släppt på golvet utgjorde hon en patetisk syn. Hennes observatör satt stilla och betraktade henne. Han log åt synen. Patetiska människa.


Nina kände rysningarna krypa utefter ryggraden och tystnade i samma ögonblick. Hon hade ryggen vänd mot dörren. När hade hennes mamma kommit in? Hade hon sett något, hört allt…? Egentligen spelade det ingen roll. Hon borde ändå få höra sanningen, den svider men det är hon värd den jävla kärringen.

Rak i ryggen satt hon fortfarande kvar på sängen utan att vända sig om. Inväntade det första steget. De första skrikande meningarna. Hysterin. Som så många gånger förr väntade hon, att vara objekt för all ilska som hon gett dem. Hon orkade inte ens dölja armen. Blodet rann fortfarande från millimeterdjupa sår, men synen var inte chockerande som den hade varit första gången modern hade sett den, scenariot hade gått i repris alltför många gånger nu och värdelösheten hade alltför många gånger andats på Ninas ansikte för att hon skulle bry sig. Det var länge sedan nu som världen hade blivit - ett hon mot dem.

Hon ryckte till. Rummet tystnade plötsligt, inga fler mörka djupa ord som doldes under trummors slag. Inga fler skrik ur högtalarna, skrikande order om hur bra man är då man egentligen inte är. Inga melodiösa solon från långa , bleka, slanka, vackra pojkar med svarta blickar av kol och kokain. Rummet ekande öronbedövat av den tillbakalämnade tystnaden.

”Den jävla f i t t a n. Hon stängde av stereon.” Den tunna tonårskroppen skakade av insikten, skakade av tillbakahållen ilska. Men Nina satt kvar där, som en lavainvaggad staty från Pompei, besluten att inte vara den ansvariga den här gången, som kastade ut de första bannorna och skrek sig hes för att kunna göra sin röst hörd, noterad. Den här gången skulle h o n inte få den fördelen, nej det var h e n n e s tur nu att börja bråket. Blickarna brände i hennes rygg men hon vägrade att ge efter.

Allt var så jävla löjligt egentligen. Skatan hade vägrat henne att gå ut för någon hade tjallat att hon hade umgåtts med Tviggen och de andra och att hon hade köpt lite av dem. Hon ska fan inte bry sig, det är hennes jävla fel, hon som tvingar fram detta. Måste ju få något som gör allt bättre, något som gör att allt det onda försvinner. Någonting bättre än rakblad. Man kvävs här, kvävs som av svalda spyor men det är hon som håller händerna krampaktigt om halsen. Önskade att Magnus vore här, här och inte i den horans säng. Magnus med de vackraste ögonen och djupa kyssarna. Magnus som kärlek egentligen stavas, samma antal bokstäver men ingen annan än Nina visste om det. Det var månader sedan nu men allting var fortfarande lika klart som om det hade hänt igår. Kvällen han inte var sig själv, då han undvek hennes kontakt och avböjde hennes kyssar. Hon förstod allt innan han sade nått, det hade varit fest kvällen innan men hon trodde sig kunna lita på honom. Fan, sex månader - då måste man kunna lita på varandra. Han var hennes förste. Hennes för alltid, men tydligen fanns inte evigheten i hans värld.

Kände hur tårarna började bränna i ögonen, saltsmaken på tungan då några sakta hade ringlat ned, på vägen intill näsans konturer. Hon hörde ljudet då hon sakta torkade bort tårarna med sin tröjärm, den nedblodade. Någon sekund kunde hon inte lokalisera ljudet, det var så bekant men i detta ögonblick främmande och det lät som om den studsande mot henne från alla håll. Så väldigt bekant, känslan att ha svaret på tungspetsen irriterade henne så fruktansvärt. Som då man var tvungen att dra sig till minnes sin egen födelsedag för att man befann sig i en stel och stressad situation med allas blickar på sig. Applåder… inlevelsefulla, lekande applåder. Det var någon som slog sina händer samman i njutning.

Hon vände sig sakta om, förvirrad och med den där kända skräckfilmskänslan i magen. Hon kunde känna hur täcket under henne blev tvinnat och skrynkligt. Hur spänningen i luften nästan gick att skära igenom. Den var kall, hon insåg att spänningen var kall och metallisk. Vad hon kände där efter att ha vridit sig runt ett halvt varv på sängen för att stirra in i en främlings bärnstensögon, och vagt registrera hans händers monotama rörelser kunde inte beskrivas i något ord. Hon imploderade där och då, hela hennes fasad försvann i hennes mörka inre och det enda som lämnades kvar var ett ansikte och obesvarade frågor spridda för vinden.

Den gyllene blicken njöt av varje intryck som den registrerade från flickans ansikte. Varje nyans av rädsla varje uttryck av panik, han samlade dem alla inom sig. Han var en samlare, en samlare av alla de tecken ansiktsdrag kan göra för att signalera fara. Hans händer tystnade i en applåd, lät dem stelna i en elegant posé några sekunder innan han nonchalant lät dem falla bekvämt i hans knä. Ett leende spelade över hans smala läppar då han registrerade flickans vidgade ögon, hon hade aldrig varit så rädd i hela hennes liv, hade aldrig mött fara tidigare men han kunde ändå förutse varje rörelse hon skulle till att göra, ett primitivt mönster baserat på årtusendens kunskap och självbevarelsedrift. De är så löjligt förutsägbara, människorna.

”Det är ingen idé att du försöker, du kommer inte att kunna röra dig innan jag tillåter det.”
Nina ryckte till då hon hörde hans sammetsljuva, njutande röst. Hennes blick hade flackat ett ögonblick från bärnstensögonen till dörren några meter till vänster om fåtöljen han hade gjort sig hemmastadd i. Det var bara några meter från sängen, och han satt väldigt djupt ned i fåtöljen. Rörelsen för honom, att ställa sig upp och vrida sig till vinkeln som krävdes att få tag i henne skulle ta längre tid än om hon kastade sig ifrån hennes position mot dörren. Ilskan började stiga i henne, knuffade bort skräcken som hade tagit över hennes kropp. Ingen skulle ge henne order. Inte hur hon skulle agera i hennes rum. Förnuftet utbyttes till ett hämndbegär och hennes kropp gjorde sig blixtsnabbt redo för att kasta sig över den lismande galningen som satt och trodde att han ägde henne.

Musklerna spändes och adrenalinet flödade men ingenting hände. Knogarna vitnade mot den lila bakgrunden men inget resultat. Hennes kropp fungerade inte i symbios med signalerna till hjärnan. Det var som om hennes kropp befann sig i koma, i sittande ställning. Hon kunde inte förmå munnen att röra sig men andningscykeln verkade fungera. Ljudet från hennes djupt förskräckta indragningsandetag bevisade det.

”Kan du inte lita på någons ord, måste du alltid dra allting till dess spets innan du inser sanningen?”
Hans retfulla röst verkade nästan sjungas fram och det var inte förrän nu hon insåg att den inte stoppades av några luftmassor. Den svajade runt i hennes huvud och hans läppar log fortfarande det där förbannade leendet utan att ha rört sig någonting.

”Det är bekvämare så här, energisparande. Jag tänkte ha en riktigt trevlig liten konversation med dig så om du kan vara så vänlig att bryta din tystnad vore jag dig tacksam. Förstår om det känns ovant så här i början för dig, då du är tvungen att tänka dina inlägg. Det måste vara något alldeles unikt för dig, eller hur?”
Han reste sig upp, smidigare än hon hade trott och insåg att hon aldrig skulle ha hunnit fram till dörren. Blicken fortsatte att bränna i hennes näthinnor medan han långsamt och graciöst tog de få stegen fram till hennes säng. Det plötsliga närmandet klargjorde det hon tidigare hade noterat. Mannen såg ut att vara kring 35 år, med mörkbrunt hår som nådde till axlarna och de mörka kläderna som tydligt framhävde hans gestalt gjorde hans ögon mer tydliga. Höga kindknotor och en tillsynes mjuk blek hud med osedvanlig lyster slutförde uppsynen – en ovanligt attraktiv man.

Om hennes kropp hade fungerat som den skulle hade den darrat av svår döljd rädsla då han slog sig ned intill henne. Vänd mot henne med benen korslagda och ryggen rak gjorde han några atletiska försök till att mjuka upp sin nacke, utan att ta ögonen ifrån hennes blick. Hans hand kunde med lätthet nudda vid hennes om han sträckte på den en aning men den förblev stilla.

”Vem är du och vad fan vill du mig?”,
lyckades hon till slut få fram, en aning klumpigt och uppdraget att låta nonchalant misslyckades totalt. I ett försök att vilseleda sina farliga tankar eftersom hennes fiende nu läste henne som en öppen bok försökte hon urskilja var linskanten slutade på de vita ögonvalven. Ingen ögonfärg kunde vara så starkt lysande, inga mänskliga ögon hade den gyllengula färgen. Vargögon,, associerade hennes hjärna. Som vargögon fokuserad på sitt byte. Det kändes som hennes buk redan var uppsliten och hennes revben krossade… som om någonting redan hade börjat kalasa på hennes hjärta. Rovdjursriven.


”Svordomar tyder på ett tunt ordförråd, Nina. Vem jag är och varför jag är här kommer du i sinom tid få veta men ännu vill jag inte tala affärer. ” Hans ögon släppte för första gången hennes blick, letade sig nedför hennes närmsta arm. Stannade på de brunt intorkade rännilarna. Nina stirrade på hans hands ljudlösa rörelse genom luften innan hon kände det kalla fingrets beröring på hennes handled. Pekfingret verkade räkna ärren men gammal ärrvävnad dolde effektivt sanningen.

”De människor som tar livet av sig genom rakblad skär små, små tunna sår innan de försöker nå de större blodkärlen. Som om de måste ge sig själva och världen omkring dem några minuter extra att komma på andra tankar innan de skär för att nå ned till benet.” Fingrets nyfikna upptäcktsfärd på hennes skadade hud sved som salt i sår, men hans röst gav större smärta. ”Det är den feges sätt att dö. Så många saker som kan gå fel, så lång tid som förflyter innan mörkret kommer. Så många chanser att nå fram till sjukhuset. Den som verkligen vill dö väljer en annan väg.”


”Är du polis…” hon visste redan svaret inom henne men frågan kunde inte hejdas. Hans huvudrörelse bekräftade hennes eget svar. ”Vad kan jag kalla dig då?”

”Det gör det samma, du kan ge mig vilket namn du vill. Titlar är bara betydelselösa ord.” han sneglade på henne med ansiktet vinklat för att kunna studera hennes armar tydligare. ”Berätta historien om dessa…”

Orden började strömma i hennes huvud. Det enda hon gjorde var att försöka strukturera virrvarret av tankar av hänsyn till honom. Intalade sig att hon var hotad, att hon var tvungen att öppna sig för att rädda sitt liv. Lögnen gjorde verkligheten så mycket tydligare.

Hon berättade allt, hela den ocensurerade sanningen. Nätterna av ondska då hon kunde känna hur demonerna åt av hennes inre, då hon dränkte sina skrik med en himmelsblå kudde och silverskimrande sax. Hur hennes hjärta slog extraslag då hon kysste Magnus och hur förvånansvärt lika hjärtat reagerade då hon försökte glömma dessa läppar med hjälp av den första dosen amfetamin. Skulden som sällskapade med demonerna efter att hon stal sin mammas guldhalsband som hon hade fått av sin mor på dödsbädden för att tjäna trettonhundra kronor för lite mer frihet. De tunga, flåsande äldre kropparna som hon trodde skulle sudda ut minnet av kärlek en gång för alla. Lögnerna som hon spred för vinden om hennes närmsta vänner för att de skulle agera likadant så hon kunde bli skuldfri. Hon talade om moders egoistiska leverne, om hur hon tog hem en ny man varje helg för att leka ung på nytt. Moderns eviga ”du kan tala med mig om allt” då hennes handlingar visade dottern dörren gång på gång. Om hur hon hade skrikit och slagit efter poliserna som hade släpat ut henne från hennes pundarpolares lägenhet och hur hon ville sjunka genom asfalten på parkeringen då hon insåg vem som hade tipsat dem. Om alla bråk de hade haft och hur ont de hade gjort precis där på sängen natt efter natt och hur smärtan fick vingar och flydde då blodet rann ur hennes hud. Hur hon såg efter alla män i 50 års åldern som mekaniskt förflyttade sig på gatorna och försökte avgöra vilken ögonfärg de hade för om hon hittade den enda med den där speciella blå nyansen så hade hon hittat famnen hon längtade efter alla dessa år. Döden, hon talade om livets slut och slutet på den eviga plågan som infekterade henne. Om tankar hon tänkt om planeringen hon hade gjort om breven hon dikterade för sig själv ibland då ångesten knackade på. Döden, hon talade om hennes önskan om livets mening. Hon talade om Döden.

Tiden var oberäknelig. Sekunder, minuter, timmar hade kunnat förflyta. Hon visste inte. Det enda hon var medveten om var att det var slut nu. Inga ord fanns kvar att säga. Bekännelsen var över och det var upp till honom nu. Det var hans drag i hans eget spel och ingen opartiskhet eller medlidande fanns att nås någonstans. Sårbar och mycket tom tystande hon sina tankar i en stum väntan.

Han hade inte bytt ansiktsuttryck någon gång under historien. Han satt i samma ställning och lät de gula betrakta varje skiftning i hennes ögon. Han hade förväntat sig sanningen men ville ändå vara säker. Alla ord var hennes, berättade ur en syn av verkligheten. När tystnaden hade fått spelrum under en tid nickade han sakta. Som för att bekräfta sanningshalten i hennes historia, sedan ställde han sig upp.

Nina såg förvånat på då han återigen stod framför henne i hela hans längd. Han log och hon hörde hans skratt inombords. Han skänkte henne en tanke hur otroligt roande hennes ansiktsuttryck var då hon var förvirrad. Hon förstod först inte. Sedan sträckte hon ut sin hand och rörde vid sitt ansikte och insåg att statystadiumet var över. Kroppen började sakta vakna upp som ur en dvala. ”Som om mitt liv hade återuppstått ur likstelhet.” Hennes tanke chockerade henne men det var inte förrän han svarade ”Det finns inte den minsta likhet.” som hon förstod. Förstod allting. Det öppenbara.

”Du är Döden…” hennes tanke skreks ut i plötslig insikt. Hans huvud rörde sig inte. Det behövde inte. Leendet och det kyliga blänket i bärnstenen sade allting, ljudlöst, rörelselöst som det hade gjort från den första början.

”Du ska gå nu?” Den här gången nickade han till svar. Hon kastade sin kropp bakåt i panik, försökte komma så långt undan honom som möjligt. Kände väggen mot sin rygg och kölden som rev i henne. Vågade inte släppa honom med blicken. I en impulsrörelse kastade hon sig åt sidan för att rycka åt sig rakbladet på golvet. Höll det stadigt i den förövrigt skakande handen. Blodet som kom från såren av de intryckta rakbladskanterna rann ymnigt ned för hennes knutna näve. Hon sträckte den hotande framför sig i en skyddande gest. Såren var de djupaste hon hade åstadkommit hitintills men hon märkte det inte. Hon var för upptagen att slåss för sitt liv.

Alla minnen dök upp nu, dessa minnen som hon inte mindes under konversationen. De lyckliga… När hon fyllde 11 år och hade alla vänner samlade kring sig, när mamman hade tillbringat hela förmiddagen med att göra en perfekt prinsesstårta där hennes namn stod med röd godisgegga och alla skrattade för att hon inte lyckades blåsa ut det sista jävla ljuset. De gånger efter att förhållandet tog slut då Magnus och hon träffades och bara pratade en massa skit och sällskapade med en chipsskål och en dålig snutkomedi från USA. Den där gången då hon fann en femhundring på stan och kunde köpa de där nya snygga skorna som hon alltid hade velat ha. Promenaden i parken den där tidiga höstmorgonen då löven glödde och frosten bet i hennes kinder och hela världen för en gångs skull verkade leva igen. Månaden hon lyckades hålla sig drogfri och stoltheten i hennes mammas ögon då resultatet från urinprovet kom. MVGet i svenska som hon aldrig trodde att hon skulle få. Då den där söta killen på ICA gav henne Daimstruten för att ”du nog behöver spara pengarna till att bjuda mig på en kaffe en vacker dag”. De oberäkneliga minnena av då hennes mamma kom in sent på nätterna, rättade till täcket för att sedan viska ett ”god natt, jag älskar dig så mycket gumman” till hennes tillsynes sovande öra utan att se de glittrande tårarna då hon försiktigt vände sig om för att ljudlöst tassa ut igen.

”Ge fan i mig, jag vill att du går nu och aldrig kommer tillbaka…” Orden spottades ur hennes mun nu…och hon lät rakbladet vina demonstrativt genom luften som om hans strupe befann sig där.

Han tittade lugnt och en aning roat på henne ifrån sin position. ”Det är farligt att leva Nina, man kommer faktiskt aldrig levande härifrån. Och du kan inte döda mig.” Det kändes som om huvudet skulle sprängas av det omänskliga lugnet från stämman och hon blev illamående.

”Det var trevligt att träffas Nina men jag måste gå vidare. Jag har ett jobb att sköta.” Han vände ryggen mot rakbladet och tog det första steget i riktning mot dörren.

”Men jag trodde… ska du inte…”

”… ta dig med?” Fortfarande gåendes med det långa håret böljande nedför ryggen. Hon urskönjde en aning självfall i allt det mörkbruna. ”Nej, det är inte din tid än. Den kommer tids nog men inte än.” Han stannade plötsligt till och vred på huvudet så långt det gick. ”Just ja, vilken tur att du påminde mig… jag har en hälsning till dig.”

Nina spände sin kropp igen efter att ha tillåtit den att slappna av då hon trodde att han skulle försvinna ur hennes liv lika snabbt som han kom in i det.

”Vad snackar du om. En hälsning… från vem?” Hon rynkade sin panna och iakttog misstänksamt hans rörelser noga. Beredd att försvara sig om han skulle försöka något.

Hon kände hur de smala läpparna återigen blev ett leende. Den välbekanta rösten i hennes huvud… som hon hade lärt sig att hata: ”Jag lovade din mor att jag skulle hälsa från henne då jag träffade dig.”

”Mamma…?” Rösten bröts och någonting rörde sig i Nina.

Döden hade vänt sig om och fortsatt sin korta väg till den vita dörren. Han hade lagt sin högra hand på dörrhandtaget som symboliskt satt en aning löst efter alla de gånger som man ryckt och använt den som verktyget att framkalla en så stor ljudnivå som möjligt vid stängningen. Ett ögonblick av tystnad och stillhet, lät handen vila på dörrhandtaget.

”Hon kunde inte sitta overksam då du sakta men säkert dödade dig själv. Hon kämpade för dig försökte med alla mänskliga metoder att hjälpa dig. Då ingenting verkade fungera så bad hon om hjälp. Din mor är inte en troende person men hon stod på knä på sitt sovrumsgolv och bad från hennes innersta väsen, Gud om hjälp. Sen vände hon sig till mig. Gud var tydligen upptagen eller ickeexisterande, jag minns inte nu. Vi gjorde ett avtal som hon tyckte passade bra… Hennes liv mot ditt liv men jag kände mig en aning osäker först. Du förstår, det var trots allt din död som skulle inträffa först. Hon hade insett det och ville ge dig försprång i kampen mot mig. Din mor är en god övertalerska, hon fick mig att inse att det inte spelade någon roll för mig vem som jag hämtade först... det gjorde det för henne.”

Skriket ackompanjerade hans handrörelse. Dörren öppnades och han steg ut. Medveten om flickan bakom honom som hade kastat sig ur hennes säng med ett rakblad i hennes hand, tårarna som flödade över hennes kinder, paniken i hennes ögon och det eviga omänskliga skriket.

”Nina, hon älskade dig…”

Allvaret i hans röst.

Dörrens stängande.

Naglars rispning mot träet.

Ett lik i en sängkammaren.

Minns, nyanser av ett liv.