En dag tröttnade jag på att vara som alla andra. Det kändes meningslöst att försöka likna andra, andra som jag inte ens kände, som jag inte ville känna. Och denna känsla av meningslöshet växte sig allt starkare för var dag som gick. Till slut kände jag att meningslösheten i sig blev ett slags drivkraft, något jag borde ta tillvara på.

Jag ville vara spontan, ja, liksom meningslöst spontan, eller snarare spontant meningslös. Jag började med små, små nätta steg. Det första jag gjorde var att jag lät bli att vända alla streckkoderna på varorna åt rätt håll när jag lade upp dem på kassarullbandet. Först kunde det handla om ett paket mjölk som jag lade åt fel håll. Efter en vecka dristade jag mig till att vända inte bara en kartong pepparkakor och ett trepack koncentrerad äpplejuice fel utan också en påse dadlar. Jag fick hjärtklappning och kände hur svetten slog rot i min panna när kassörskan, på grund av mina meningslösa handlingar tvingades vrida och vända på varorna. Och jag som inte ens tyckte om dadlar.

När jag kom hem skakade jag av skräckblandad förtjusning. Vad hade jag egentligen ställt till med? Kanske förivrade jag mig, men jag beslöt mig emellertid för att alla spratt och alla upptåg jag företog mig framgent skulle vara helt meningslösa i sig, d.v.s. jag skulle inte tjäna någonting på att göra dem, förutom att få känna glädjen av meningslösheten i att ha gjort dem. Det första jag gjorde var således att slänga juicen, pepparkakspåsen och dadlarna, och detta utan att ens ha förgripit mig på deras respektive emballage.

Min glädje över min meningslösa spontanitet visste inga gränser. Och detta, mina vänner, är den enda förklaring jag kan ge till varför jag vågade göra det jag strax därefter gjorde:

Jag ringde på hos en av mina grannar och frågade om jag kunde få låna en Sinatra-skiva. Eftersom grannen inte hade någon sådan skiva så blev den påringningen helt meningslös, och givetvis jättelyckad. Jag gjorde om samma procedur med grannen bredvid. Hon hade en ytterst kuriös samling Sinatra-skivor och gick för att hämta tre stycken album som hon rekommenderade. Men om jag hade tagit emot skivorna så hade ju inte mitt besök varit meningslöst, varför jag förklarade att det var Nancy Sinatra och inte Frank Sinatra som jag var intresserad av. Som tur var hade hon inte några album med henne, varför också det besöket blev helt meningslöst.       

Jag kände hur härligt meningslösa mina försök varit och tillät mig att besöka ännu en granne med samma ärende som tidigare som förevändning. Då grannen inte var hemma blev även detta besök ytterst meningslöst och jag, i mitt meningslösa övermod, ringde på hos den sista grannen i min trappuppgång. Där uppstod det oaktat ett problem, emedan han på min fråga om Sinatra-skivor omgående ställde motfrågan om det gällde Nancy eller Frank Sinatra. Jag kom alltså inte undan. Jag lånade en samling med Nancys bästa låtar och en dito med Franks.

När jag tultade upp för trappan och klev in i min lägenhet började jag febrilt fundera över hur jag skulle göra mitt senaste besök meningslöst. Att bara låta bli att lyssna på skivorna kändes inte tillräckligt meningslöst i sig, jag hade uppnått ett visst kvalitetskrav vad meningslöshet anbelangade.

Efter timmar av ältande och grubblande knäckte jag en idé, drog på mig ytterkläderna och gick ut. Att ha alla lampor tända, duschen påslagen, radion igång och kranvattnet rinnande när man inte är hemma är rätt meningslöst. Så det var precis vad jag hade.

Skivorna jag lånat bar jag med mig i en påse. Jag klev på en buss och betalade för en resa in till stan, men klev av vid första hållplatsen bussen stannade vid, vilket på en höft var tvåhundra meter från den hållplats vid vilken jag steg på. Det kändes rätt meningslöst.

När jag traskat den sista kilometern in till stan gick jag in på en skivaffär som köpte och sålde begagnade skivor. Jag visade upp de två cd-skivorna jag hade i påsen och blev erbjuden etthundratjugo kronor för dem. Efter att jag påtalat diverse skönhetsfel på konvoluten lyckades jag pruta ner min förtjänst till åttio kronor.

Sedan gick jag till Åhléns och köpte samma skivor till priset av etthundraåttionio kronor styck. Mitt meningslösa agerande fick mig på ett sådant strålande humör att jag firade genom att köpa en 88:an som jag inte kunde äta tack vare min allergi mot nötter.

Mitt sökande efter djärvare meningslösheter eskalerade med havets kraft och vindens fart. Ibland var det svårt, ibland var det lätt, alltid var det meningslöst. Jag började busringa till Fröken Ur, dessutom samtidigt som jag hade klockradion inom synhåll. Medan jag ändå hade telefonen i hand passade jag på att ringa Radiotjänst och anmäla innehav av den TV jag aldrig ägt.

Jag hade egen tvättmaskin i min lägenhet och hade alltså möjlighet att tvätta mina kläder närhelst jag ville, och detta gjorde att jag så gott som alltid hade rena kläder. Just därför bokade jag en tvättid i den för hyresgästerna i mitt bostadsområde gemensamma tvättstugan. För att det skulle kännas riktigt meningslöst tvättade jag bara de kläder som redan var rena.

Att spel och dobbel kan vara riktigt meningslöst kom jag snart underfund med. Jag besökte Solvalla ett par gånger i veckan och spelade enbart på de hästar som på ”plats” endast gav tillbaka insatsen. Det kändes otroligt meningslöst att bevittna lopp efter lopp med vetskapen om att det bästa som kunde hända var att jag fick tillbaka mina satsade pengar. Jag kunde inte gå med vinst. Det var meningslöshet i kubik.

När jag tröttnat på Solvalla började jag att köpa Trisslotter, hejdlöst med Trisslotter. Eftersom de saluförs med sloganen att var tredje lott innehåller vinst så köpte jag naturligtvis bara två åt gången. Det kändes väldigt meningslöst. Dessutom skrapade jag bara tre av de nio rutorna, för att minimera vinstchansen och maximera känslan av meningslöshet.

Trots de försiktighetsåtgärder jag vidtog hade jag dock oturen att råka skrapa fram en lott som innehöll inte mindre än en miljon kronor i vinst. Jag kände att jag redan hade förbrukat [miss]nöjet med den typ av meningslösheter som bestod i att bara kasta bort saker, därför hämtade jag ut pengarna och tog, trots idoga försök att misslyckas, slutligen ett B-körkort.

För en större del av pengarna som blev över köpte jag en motorcykel som jag inte hade befogenhet att köra. Den meningslösheten gjorde mig så uppåt att jag handlade en karta Antabus så att det skulle bli meningslöst att festa.

Jag beställde svindyra pussel per postorder, började med att elda upp tre-fyra bitar, och sen satt jag i timmar, dagar och veckor med att försöka lägga färdigt det icke-kompletta och således också helt meningslösa pusslet. Det var som en lyxig semester. Och på tal om semester så beställde jag all-inclusive-biljetter till Kanarieöarna, Mallorca och Cypern – självfallet utan avbokningstillägg – som jag naturligtvis lät bli att utnyttja.

Jag köpte böcker som jag redan ägde och som jag inte tyckte om. De böcker jag tyckte om och dessutom hade i min ägo lämnade jag till Myrorna och köpte sedan tillbaka dem för att skänka dem till Brödet & Fiskarna. Just litteratur bringade mig oanade stunder av meningslöshet. Jag kunde gå in på ett bibliotek, låna ett dussin böcker och sedan lägga dem i returlådan på vägen ut. De böcker jag inte lämnade tillbaka med ens var kassettböcker på främmande språk jag inte begrep, men som var mycket meningslösa att lyssna på.

Trots att det skulle vara rätt meningsfullt att äga en TV när jag ändå betalade licens gick jag och köpte en sådan. Det tog lång tid innan jag hittade en som bara serverade svartvit bild. Anledningen till mitt TV-köp var att jag hade hört att så många klagade på att TV bara visade meningslöst skräp, och just det attraherade mig.

Tyvärr visade de även en del meningsfulla program, som testbilden, varför jag kände mig nödgad att köpa en video. VHS-spelare är klumpiga, omoderna och ytterst opraktiska - alltså helt perfekt för mig, varför jag köpte en sådan spelare. Min plan med detta var att spela in de mest meningslösa programmen och sen låta dem rulla oavbrutet. Till det behövdes videokassetter. Jag köpte de senaste och därför också de dyraste originalfilmerna som släppts på marknaden så det skulle kännas extra meningslöst att spela över dem med ett än mer meningslöst innehåll. Till slut hade jag tjogvis med kassetter fyllda med Landet Runt och Helgmålsbön, så vad min video spelade upp var det mest meningslösa man kunde tänka sig.

Åren gick och till slut fann jag inte några nya meningslösheter att använda min meningslösa stund på jorden till. Jag vill inte påstå att mitt liv blev meningsfullt, långt därifrån, men det var inte tillräckligt meningslöst.

Att ta livet av sig är ju riktigt meningslöst om man som jag inte tror på något liv efter döden, utan bara på en tillvaro som uppluckrad materia i ett meningslöst vakuum. Så det var alltså vad jag skulle göra... begå självmord.

Men då jag fortfarande hade pengar kvar sen mitt debacle med Trisslotten var jag tvungen att spendera dem på meningslösheter; jag skickade in förskottsbetalningar på livstidsprenumerationer gällande utländska facktidningar, likadant med hela band med utländska uppslagsverk och liknande, väl medveten om att ingenting skulle komma mig tillhanda innan min död. Eftersom jag inte hade några vänner, släktingar eller bekanta var det meningslöst att skriva ett självmordsbrev eller ett testamente, så det företog jag mig genast. Jag testamenterade allting av värde till föreningar, människor, företag, organisationer o.s.v. som inte behövde det. Min vinsamling skänkte jag t.ex. till IOGT-NTO och mina parfymer och björnfällar till Allergiförbundet. All annan meningslöshet krävde jag att få ta med mig till den grav jag aldrig skulle placeras i eftersom ingen skulle finna det meningsfullt att jordfästa mig.

Mitt självmordsbrev, som var monstruöst meningslöst eftersom ingen någonsin läste det, bestod blott av en enda mening vilken också var meningslös:

– Förlåt, det var inte meningen, det var meningslöst.