Tränger
med blicken
ner genom
markens
klorofyll
och varje blads
utskurna nerver

Lämnar sedan
jordelivet
för en stund

Lättar upp mot
bänken på kullen

Vilar intill
den tusenåriga
runans tecken

Ser ner mot
fågelsjön
och ändernas
egen ö
bland döda
och
levande träd

Breddar blicken
bort över
tinnar och torn

Ivanhoes slott

Blodlönnar och
högresta
kastanjeträd

Reser mig upp
lämnar bänk
och utsiktsplats

Styr stegen
mot orangeriets
svala
nyöppnade café’
förbi hagen med

Ivanhoes häst

som dagen till ära
bär vit mask

En solig
sommardag

Då också de döda
tycks få liv