Fredag klockan 18 ska den vara inlämnad.
147 ord är skrivna, 1043 tecken av minst 8000, inklusive blanksteg.
En uppsats om kvinnokampens lyriska yttringar under modernismen i Norden, utifrån dikter av Edith Södergran och Sonja Åkesson, eller något sånt.
Tanken är att det ska formuleras i en litteraturhistoriskt relevant fråga som jag sedan genom min text ska besvara, vad nu det ska innebära.
Mitt valda ämne som jag själv hittat på klingar helt tomt för mig, jag bläddrar i kurslitteraturen och söker efter vad som kanske kan vara av relevans, men jag kan inte absorbera någon information. Texten sitter fast på papperet, och jag sitter som en trög idiot med ekande tomt huvud medan mer och mer tid går utan att några nya tecken produceras i mitt word-dokument.

"Violetta skymningar" av Edith Södergran ska jag analysera, sedan "Vierge moderne". Jag fattar ingenting.

"Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer ...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp ...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli ...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel."

Skymningar är faktiskt ganska violetta, ofta orangea också.
Jag brukar tänka att det ser gott ut, som persikoglass.

Här sitter jag som en trög idiot med ekande tomt huvud, fånge i en vedervärdigt ful kropp, dessutom. Men det passar väl bäst så, att fodralet matchar sitt innehåll.
Jag funderar ibland på att gå till apoteket och köpa några förpackningar paracetamol. Inte nödvändigtvis för att ta alla tabletterna just samma dag, men kanske ha gömda till en annan dag. Jag föreställer mig ofta känslan av att svälja alla piller, ett efter ett, och det är lite ångestdämpande i sig.
Det är ångestdämpande att föreställa sig att man dör av själva handlingen av att svälja piller i sig, men att föreställa sig hur man faktiskt dör av överdosering av paracetamol är däremot inte lika ångestdämpande. Jag har inte tänkt så mycket närmare på det förrän just idag, och jag tänker att man säkert får svåra magkramper eller liknande. Jag vet bara att man får svåra leverskador, och eftersom jag inte vet hur det känns att ha leverskador utgår jag bara ifrån att man får riktigt ont i magen, säkert så ont att man ångrar att man inte gjorde något mer definitivt, som att hänga sig.

Eftersom jag bor på andra våningen hade jag väl kunnat hänga mig från min balkong, men jag tror inte att grannarna under mig hade uppskattat åsynen av mitt lik vid deras balkong. Så jag spånar vidare på mitt paracetamolspår.
Jag tänker att man måste ta det tillsammans med något annat för att göra det enklare, men det är obehagligt att tänka att man skulle känna smärtan och ångesten även om man till och med är blackout-full.

Inte för att jag så gärna vill dö, egentligen. Men jag tänker ofta på det, oftast just själva pillersväljandet.
Det är bara så smärtsamt att leva, oftast flera gånger om dagen är det så smärtsamt.
Att vara en trög idiot med ekande tomt huvud i fult fodral.