Igår skrev jag om den icke-icke nödvändiga resa vi gjort. Jag skrev även några rader på min privata fb-sida; att framtiden är oviss och att jag inte vet om/när jag kan resa upp igen. Fick då en kommentar av en vän: "Vad har hänt?" Det pågår en pandemi, svarade jag.

Efteråt har jag tänkt en del på hennes fråga, och på mitt svar, och varför jag reagerade och svarade som jag gjorde.

Jag tror ju inte att hon inte vet att det pågår en pandemi. Kanske trodde hon att jag blivit sjuk själv? Men då skulle jag definitivt inte ha åkt iväg någonstans.

För mig är det så självklart att det mesta i livet just nu handlar om att minska smittspridningen, att undvika att bli smittad och att undvika att smitta. Men det beror ju på att jag lever ett liv där det kan ha högsta prioritet. Jag måste inte åka kollektivt, måste inte åka till en arbetsplats för att försörja mig, kan välja att inte träffa andra människor.

Min vän lever ett helt annat liv. Barn som går i grundskolan, omöjligt att helt undvika kontakt med andra människor. Umgås mycket med familj och släkt. Åker (nästan) aldrig kollektivt utan alltid egen bil. Kanske vet hon inte ens att SL gått ut med att enbart människor med samhällsnyttiga yrken får nyttja kollektivtrafiken? För mig är det nästintill otänkbart att jag skulle börja åka bil regelbundet mellan mitt första hem och mitt andra hem i Norrland. Det är inget alternativ.

Jag tänker också att jag kan kosta på mig att möta min rädsla för att bli smittad, men den som lever med yngre barn måste hålla sin eventuella coronaångest för sig själv, för att inte skada sina barn.

Sammanfattningsvis har jag kommit fram till att jag och min vän lever så olika liv att det som är självklart för den ena inte alls är självklar sanning för den andra. Därför missförstår vi varandra.

Det påstås ofta i media att vi alla går genom samma sak, nu med detta smittsamma och farliga virus. Att vi alla sitter i samma båt. Men det är inte sant. Vi sitter kanske på samma hav, men vi sitter i olika båtar. Den som varje dag tar tunnelbanan för att jobba på sjukhus sitter i en annan båt än den pensionär som kan hålla avstånd och promenera i skogen. Den som har barn i skola sitter i en annan båt, och den som har en partner i riskgrupp sitter i en helt annan båt. Den som har tomt på kontot den 25:e varje månad trängs i en båt, den som har gott om sparpengar kan åka i sin ensamhet. Nej, vi delar inte alls samma erfarenhet.

Jag tänker att något liknande även gäller för hur vi ser på klimatkrisen. Vi bebor alla samma planet, men hur vi upplever klimatkrisen är väldigt olika. För vissa är den en obehaglig realitet, för andra något långt ut i periferin.

För att ta exemplet med värmeböljan och bränderna i Sverige sommaren 2018. Somliga fick se sin ärvda skog försvinna i lågorna. Somliga visste inte om eller när de skulle återse en sommarstuga. Vissa kunde inte få tag i foder åt fyrfota familjemedlemmar. Medan andra tyckte att det varit en toppensommar med veckor av sol och bad och härliga grillkvällar.

Vi sitter fast i våra olika erfarenheter och förstår inte vad den andre pratar om. Vilken kris?

Vad har hänt? Vad händer? Pågår det en corona-kris? Pågår det en klimat-kris?

Är vi framme snart?
Nej.