Vi är offer för ett samhälle där kärleken ej existerar.

Och den man som gav mig allt, trots egna problem
ja han undrar om hur jag kan vara så naivt troende
på en omgivning fyllt av ett "Jag gör bara mitt jobb"
sen när livet arbetats bort, lämnas man helt ensam.

Och det är då ångesten kommer till en.

Den där ångesten där allt bara blir, fel.

Ångesten att börja om igen.

Och tomheten efter de som inte längre finns med.

Tänker du på mig, ibland?

Är din kärlek så stark?

Jag saknar dig trots att jag inte förstår.

Och alla frågor jag ställt till samhället
de som gjorde mitt liv så svårt därute.

Finns vi verkligen kvar för varandra?

Det sägs att prövningar gör en stark,
fast prövningen blev till en katastrof.

Tar du mina ord, ser du min törst?

Psykiskt och socialt skadad, finns jag
med drömmen om ersättning till oss
men det vill inte samhället betala ut.

Så jag är nu fortsatt "psykiskt sjuk"
man kan bli skjuten av polisen om
man är så ostabil och gör fel saker.

Hur ska jag våga leva,
ingen vill prata med mig.

Och jag saknar dig så mycket.

Du lärde mig om livet, hur en man fungerar.

Du lärde mig om samhället, hur socialen är.



"Psykisk och socialt skadad av samhället"

Tar du mig för den jag blivit efter alla krav?

Det här är inte roligt men..
"-Jag tror faktiskt att jag blivit
formad så som samhället ville.

(Alla är nöjda utom jag)