Midsommaren är överallt idag,
utan uppmarsch, nästan oförmodad,
hack i häl, i år,
sovrummet dagsljust
genom nattens tunna välva

Bob Dylans Tell Tale Signs
ur Annas plats i Stora Drömskeppet:
Born In Time

Kroppen har jag med mig
under det lätta sommarlakanet,
livets vindel upp genom benen,
Born In Time uppsamlad
genom öronen,
digesterad i takt med tiden;
en tunnel av tunna tankar
genom dröm och saga
och dagarnas vakthållning
vid det-som-ärs ständiga utvidgning,
rasbrantad, sjöutsiktad, dimstråkad,
midsomrad
när åren lägger länsar
i översvämmade ögon,
i gränslöset,
medan minnet av skräddarnas skuggor
över sjöbottnen
under zenitsolens skärbränna
fyller tankarnas eftersläp
med estetik
ur oförhappandets artrike

Kroppen är ett sagolikt tillfälle

Döden är ett sanningsenligt frånfälle

Känslorna går brandsyn
i polisregionerna

Det metalliska ljudet
är tankar
som slår slint

Bilarna på motorvägen;
människornas hjärtan som slår
i varje bil,
ha-bam, ha-bam, ha-bam

Erfarenheterna som en spikmatta
i ryggen,
en Shaktimatta

Tankarna irrbloss
i levandets tidsutdräkter

Kroppen leker liv,
hjärtat slår;
ha-bam, ha-bam, ha-bam

Förlust är att göra sig tom,
så tom som man är
sig förutan

Jag väger tomhet mot tomhet,
balanserar på eggen

Arvidsträsksbergets rasbranter
tillhåll för tunga tankar
i två motställda förbifarter

Huset bär spår
av en framtid
utan den jag slarvigt kallar ”jag”

Suset i tallarna hörs inte
förrän jag uppmärksammar det:
Då är det överväldigande

En gång per varv
lyser sekundvisaren till
över väckarklockans urtavla,
träffad av en solstråle
som letar sig in
bakom gardinen

Alltet behåller sin absurditet

Två grenar i talldungen
här utanför
skrapar mot varandra i vinden;
som en stråke som släpas tungt
över en torrt knarrande violasträng
på Malcolm Goldsteinskt sätt;
ett uns Vermont i Norrbotten
när den avbrutna långcyklingen
öppnar en tvåveckors tomhet jag behöver,
när ingen vet var jag är,
utan röst på Internet,
utan ansikte på Facebook;
en öppen tystnad,
en paus
som närmar sig sanningen