Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Om du fick leva i mitt bröst om så bara för en dag

Smärtan jag lämnat efter mig i mina fotspår,
Hjärtan pulvriserade, kära frustrerade, ignoranta medlare,
Men ingen som förstår,
Idag, igår och imorgon ser ingen min dagliga tår.

De som inte förstod kan inte se,
Att jag varje dag gråter oftare än jag ler,
Att tro är inte ett sken inför en känslomässig analfabet,
Jag plågas och jag ber för att kriget på insidan,
Inte längre gör entré när ljusets sken övertar,
Det mörker, tankarna som mig förter är... er.

Ondska är inte resultatet av att det valts,
Eller jo, det är det enda som skänker temporär frihet,
Gud och satan, Himmel och helvete, finns inte uppfluget eller begravt,
De finns inom mig, det jag inte valt, kriget,

Själen så inbitet sliten har levt med satan sedan jag var liten,
Jag börjar bli van när ingen hand räckts,
Förutom från En jag så rationellt avfärdat som clickbaitrubriker,
Men jag är inte ens 30 när jag nu i nästkommande rad förteller,
Erkänner att jag velat dö så länge minnet inte sviker.

Jag var nog 11 när jag möttes av förfäran,
Och hån eftersom att man inte ska känna så,
Att vara tyst var den rätta läran,
Att klara av ett tag utan viljan att slippa andetag,
Minns jag med skräckfylld förtjust längtan tillbaka till tiden då,
Det plötsligt fanns en ritual jag klarade av,
Varje tablett, varje lina, varje bloss dämpade det jag fortfarande känner varje jävla dag.

Nej, jag valde inte ondskan, jag fick den då jag föddes,
ADD, social fobi, panikångest och kronisk deppression,
Allt som tog udden av smärtans fotspår var ödeläggelse,
Jag visste inte bättre än att inte kunna se att allt som efter mig blivit kvar var de fraktioner som del för del är kommet utav min egna version av division.

Jag bönar och ber om hjälp, men den uteblir ständigt,
Det här är inte en psykiskt sjuk persons vanföreställning,
I snart ett halvår har försäkringskassan uträtt om de kan eller inte kan lita till psykiaterns ord,
Lika länge har jag varit helt utan ekonomisk ersättning.

Vareviga dag vet jag hur jag gör svart deg du inte någonsin kommer få för ditt kneg,
Jag lever i fattigdom och utbrändhet och det som håller monstret i skakt är enbart att jag till Frälsaren ber,
Om du lustfyllt lyft din syn uppåt skyn och sagt att du inget ser,
Så är stället fel, vi ber inte uppåt molnen, Gud finns i hjärtat, och när jag till Honom ber skänks jag en tröstande känsla av att vara hel,
På riktigt eller ej gör detsamma för en pojke när myndigheterna värderar kronor mer än mitt liv, min mest hatade ägodel.

Jag frestas hela tiden att gå tillbaka i tiden,
Skiten som ger profiten och känslan av att inte vara så liten,
Tankarna tilldelas en förvriden pojke som tilldragas en skara fara,
Ingen klarar av att bära på tills det bara är du och satan,
Är det konstigt att jag känner mig övergiven?
Mitt vokabulär mig bär genom varje situation som krävs när lögnerna är det enda som en i sig klär för varje vardagsbesvär,
Om du fick leva i mitt bröst om så bara för en dag, skulle jag aldrig för dig åter behöva förklara,
Ibland kan faktiskt mina fantasier kännas underbara.




Fri vers (Spoken word/Slam) av Preech
Läst 76 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2020-07-22 04:18



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Preech
Preech