jag vaknade tidigt
med huvudvärk och ångestpåslag
hämtade kaffe i köket

jag placerade mig framför TV:n
såg det tredje avsnittet av en Malcolm X dokumentär
och tankarna brusade upp i huvudet

huvudvärken hjälpte mig inte överhuvudtaget
mitt hjärta bultade lite fortare och hårdare än i vanliga fall
jag var uppjagad och djupt berörd

mina tankar började vända sig mot poesin
och jag undrade
bör jag skriva om det här

jag började skriva
”Kära Malcolm X”
sedan suddade jag
jag började om
”En dikt dedikerad till Malcolm X”
historien upprepar sig
jag suddar igen

det kändes för formellt
det kändes fake
det kändes inte som mitt hjärta kände
det kändes inte som jag kunde sätta ord på vad det var jag kände

precis så var det
jag kunde inte sätta ord på det jag kände

jag kände mig
irriterad
upprörd
förbannad
inspirerad
sorgsen
empatisk
uppjagad
ledsen
isolerad
tankspridd
kärleksfull
nervös
desperat

det jag känner
det jag tror att många andra också känner
är svårt
ja
nästintill omöjligt att sätta ord på
att skriva ned
att förmedla

jag är ledsen att världen är som den är
jag beklagar den djupt
jag sörjer för den

- Till alla människor som sörjer, till alla familjer, till alla barn och vår framtida generation.