Dimman har fortfarande inte lättat.
Fortfarande,
trotts alla timmar som gått.

Precis som att livet inte har blivit lättare.
Fortfarande,
trotts alla år som gått.

Men tack psykiatrin,
för den hjälp jag fått
och för att jag nu kan kalla mig själv för frisk.

Jag fick veta när jag var ung att livet blir lättare ju längre tid det går.
När jag satt där med en psykolog och pappa bredvid, gråtandes, med ett armband med texten ”Självdestruktiv handling - Läkemedelsintox” och livet kändes svårt.

Det var då jag fick veta det,
livet kommer bli lättare ju längre tid det går.
Det kommer kännas bättre när du är äldre.

Denna lögn försökte jag att intala mig själv var sann.

Jag försökte att hålla ut,
jag försökte att få hjälp,
jag försökte att gå vidare
och jag försökte att bli frisk.

Det jag nu har lärt mig som ung vuxen är att det mesta är en lögn.
Alla får inte hjälp,
Alla går inte vidare
och alla blir inte friska.

Livet är tyvärr inte som i de flesta filmer där det mesta löser sig,
där det är estetiskt att vara psykiskt sjuk
och där det är lätt att få hjälp.

Jag kan nu blicka tillbaks och konstatera att vi lever i en orättvis värld.

Jag är tacksam för att jag har tagit mig långt under dessa 4 år.
Jag är tacksam för att jag har haft mig själv och endast mig själv att slås för
och med.
Och framförallt: jag är tacksam för att jag har tagit mig ur ett självskadebeteende, själv,
att jag idag kan se på mina ärr med stolthet.

Men jag måste erkänna - jag hade önskat att ett självmordsförsök
och ett 5 år långt gånget självskadebeteende
skulle ha lett till något mer än
”Det där är dåligt, det vet du, sluta bara med det.”

Tack psykiatrin,
för att jag har tvingats till att ta saken i egna händer,
för att jag nu kan tacka mig själv för att jag kan kalla mig själv frisk
och framförallt: tacka Gud för att ni inte behöver ha min död på erat samvete.