Nu har jag skrivit mina klimatkampstexter i drygt 8 månader. När jag påbörjade det här projektet hade jag tanken att det kanske skulle bli en bok så småningom. Antingen med alla 366 texter, eller ett urval av de bästa (eller minst dåliga) texterna.

Jag visste inte om jag skulle orka hålla på och skriva varje dag ett helt år. Och jag kunde ju inte ana att kampen skulle handla om helt andra saker än klimatet. Definitivt inte att ett dödligt virus skulle ta strupgrepp på hela världen. Den lilla gnutta hopp som fanns i början av året, att man skulle ta itu med klimatförändringarna på allvar, det hoppet är i stort sett försvunnet.

För egen del vet jag inte om jag kommer att klara att hålla mig frisk året ut, eller ens överleva, och ännu oroligare är jag för dom som står mig nära.

Inget enskilt liv är oändligt, det vet man, ändå är det så svårt att acceptera. Och att låta sin dödsångest hindra en från att leva, det är inte bra. Det vet man också.

Det vet jag också. Därför fortsätter jag att skriva.