Och inuti mig. Hondjuret som klöser och vill komma ut. Uteblivna kyssar och närhetssvält. Av desperation växer hon sig starkare. Öronbedövande skrin, vingslag mot mina inälvor. Som en storm rasar hon inuti.

Hon är ursinnet. Min ostillade längtan.

Dövar hudhunger med alkohol. Flaskan i min mun istället för din tunga.

Och ju mer jag ber desto längre ifrån tar du mig från det jag vill ha.

Din pansarhud rår ingenting på. Själv är jag tunnhudad och skyddslös. Håller hondjuret stången med mitt ärrade hjärta.

Vassa klor och skarpa tänder som river och biter från insidan.

Hennes omättliga begär. Dina höftben. Längtan efter sälta och beska och vingslagen som slår hårdare. Lukten av din hud, förrädiskt lena lemmar, läppar gjorda för att sugas på. Svindeln som kommer över mig och gör att jag tappar taget, låter henne sippra ut. Rivmärken på din rygg, bitmärken i din axel. För att visa att du är min. Vingarna som jag sluter om dig.

Saven som rinner. Dränker mig inifrån.

Fästad i dig, uppfylld av dig. Ändå något som ekar i mig. Nära, nära är aldrig tillräckligt nära. Jag vill alltid ha dig för mycket, du vill alltid något annat. Jag önskar att jag kunde spränga den där pansarhuden från insidan.

Efteråt är jag öm. Sönderklöst. Förbannar mig min tunna hud. Fäller in vingarna, drar in klorna.