Drömmer att jag och min vän på något vis råkade ha ihjäl en stor tung man samt ett barn på ca fyra år. En liten flicka.
Vi befann oss i en rätt snuskig skitig stad. Människor i alla dess former överallt så ingenstans kunde vi dumpa liken utan att andra var i närheten. Skammen och paniken var ytterst påtaglig men vi lixom bara körde på ändå.
Kommer inte ihåg riktigt varför vi hade ihjäl dom utan drömmen handlade mest om hur vi hanterade det hela.
Hur som så lyckades vi ändå rulla in bägge i trasor och mattor och på något sätt släpade vi dom upp för en massa trånga trappor till min lilla lya som jag tydligen bodde i.
Mitt hem var bara ett rum där både kök sovrum och vardagsrum var ett så ställe så att gömma döingarna på var få. Den lilla flickan hamnade under ett bord längst in i hörnet. Mannen som ju var stor brötig och klumpig fick sin plats i en soffa.
Vi lade lite kuddar uppe på honom och tänkte väl att då syns han inte.
Min vän var tvungen att dra till jobb och jag lika så.

Där fick dom ligga dom döda medans livet pågick som vanligt fast med en gnagande panik som växte sig allt större även om både jag och hon troligtvis inte visade oss skyldiga varken till mord eller verkade bry oss alls om den handling vi gjorde efter i vårat försök att dölja det vi verkligen var.

Varje kväll när jag satte fötterna innanför dörren var skräcken dock ett faktum. Visste ju vad som hände med döda om man inte eldar upp dom.
Maskar......

Efter några dagar så mötte jag min vän på gatan utanför mitt. Hon hade med sig ett helt gäng med människor och sin pojkvän som ju egentligen inte gillade mig alls men ändå så ville dom alla att vi skulle upp till mig och fixa lite käk.
Såklart fick jag panik men min vän tycktes inte märka något utan kvittra på så som hon alltid gör. Jag spelade med som om allt var bra precis så som vi båda lärt oss att göra under livet som varit.
Alla gillar kvitter bättre än vrål av skräck skam och skuld. Det är sådant som de flesta av oss gör extremt mycket för att undvika, vissa allt ,så som vi just då.
Så alltså dundrade alla uppför alla trappor där våra lik bara för några dagar sedan släpats av oss. På vägen upp såg jag blodspår vi tydligen missat, om inte någon granne gjort som vi, vilket jag hade svårt att tro för vem fan beter sig så?
När vi väl kom in så slängde sin min väns pojkvän i soffan på kuddarna och typ skruvade ner sig med en suck av välbehag!
Liket där under hade nog klippt till honom om han hade kunnat, den egenskapen hade vi ju dock tagit ifrån honom.

Stanken var outhärdlig! Jag såg på min vän som flacka med blicken nervöst och förstod att hon helt förträngt vad vi hade gjort men i samma stund insåg misstaget att dra dit alla ovetande människor, trotts det så samlade hon ihop sig utan att någon annan märkte.

Vi gjorde våran mat och åt som om allt var som det skulle. Märkligt nog var det ingen som märkte något. Åtminstone var det ingen som sa någonting. Om det var av artighet eller rädsla för att se sina egna gömmor vet jag inte men otroligt sjukt var det iallafall.
Tillslut gick alla och jag landade på golvet i fosterställning helt oförmögen att ta mig för något annat.
Där låg jag många timmar i ett isande mörker som tuggade likt jävligt hungriga råttor som inte fått mat på väldigt länge.
När dom var klara och bara smärtan fanns kvar,skräcken skammen och allt annat hade givit upp bestämde jag mig för att ta på mig skulden och gå till polisen innan maskarna åt upp allt vad lik som fanns och kanske gav sig på grannarna också. Den skulden vill jag fan inte ha och värre än vad det var kunde det ju inte bli just då.
Så efter en hel del krypande runt där på golvet lyckades jag ta mig upp på vingliga ben, försökte fokusera blicken för att hitta telefonen och se mina lik.

Liken var borta!! Telefonen hittade jag men liken var borta! Jag löpte amok och vände upp och ner på hela lägenheten. Kasta runt kuddarna, kröp under bord, kolla dörren och rusade ner för trapporna och ut på gatan i panik. Därute stod några ungdomar och fnittrade med stora ögon stirrande på min märkliga uppenbarelse. Dom undrade väl vad det var för galning som kom dundrande såklart.

Det är nu jag vaknar.
Svettig.Sovrummet stinker och sängen ser ut som kriget självt.

Så vad betyder nu detta? Är jag en mördare? Eller vad vill drömmen säga?
Innan min dröm så sa en person till mig att jag måste ta hand om flickan i mig vilket jag funderat mycket på.
En annan sa till mig efter att jag berättat om drömmen, en person som känner mig väl att hon tolkar det som att jag var flickan och mannen min far.
När jag berätta för vännen som var med i min dröm så kontrade hon med att berätta en annan.
Tänkt mycket på denna dröm och svårt att släppa den så valt att tolka den istället.

Så min tolkning.
Jag är flickan såklart.
Under många år levde mitt jag i en liten skadad flickas väsen som var oförmögen att göra annat än överleva trauman som levde kvar i henne sen många årtusenden tillbaka. Vad gör ett skadat barn vid minsta lilla hot?
Hon slåss eller gömmer sig. Möjligtvis tar hon sig i ton genom att göra uppseendeväckande saker som får omgivningen att reagera på något sätt. Bra eller dåligt spelar ingen roll. Reaktion är vitsen.
Sen dödade jag henne.
Död betyder inte alltid ont.
All död är början på något nytt.
Flickan är vuxen nu. Med erfarenheter och kunskap om vad som är vad.
Ansvar är en sak men att stå för den man är. Dåliga saken behöver inte döljas eller gömmas. Synliggör vi dom inte så blir dom också jävligt svåra att förbättra. Förbättra något som vi leker inte finns blir ju svårt.
Vad flicka dock visste var att allting finns. Gränserna sätter vi bara själva när förståndet behöver en paus. Den kunskapen lever vidare i mitt vuxna barnjag som jag lovar här och nu att jag aldrig kommer döda.

Så vem var mannen? Pappa?
Nja. Han kanske inte var bäst men inte heller så illa att jag egentligen önskar honom död.
Tänker mer att mannen symboliserar den som förtrycker och måste ha makt för att styra. Den som förtrycker, utnyttjar och använder våld och fysiskt övertag för att få det han/ hon tror sig vilja ha.
Eller ännu värre de kvinnor som tror sig måste bete sig som obstinata män för att kunna få makt.
Den mannen dödade vi. Sen tog maskarna över.
Från jord är du kommer typ.
På så vis blir ju mannen precis som mitt vuxna barnjag en ny man med kunskap och glädje att veta vad som blir rätt på riktigt kärleksvis.

Sen har vi ju alla dom människor som valde att inte se känna lukta eller valde att låtsas som om allt var bra. Vad tycker mitt barn och jag om det?
Såklart är första reaktionen vad i HELVETE!
Men tänk om
att just då var det kanske exakt det som behövdes.
De flesta av oss behöver lite tid för att bearbeta saker och om någon jäkel kommer och stör då så kommer ju något i vägen och alla saker som behöver går igenom kanske faller bort just då. Dom försvinner ju inte för det. Man stoppar bara undan dom i fel fack.
Så även om man kan tycka att de borde lagt sig i så var det ju ändå inte dom som hade dödat. Dom kunde inte lösa mitt problem ändå. För det var mitt, inte deras.

Så slutsats.
Jag är vuxen och måste ta mitt ansvar för den jag är. Jag väljer att vara och göra vad jag vill, när jag vill. Jag väljer att minnas barnet och alltid ha det med mig.

Mannen idag och i framtiden kommer inte längre varken behöva förtrycka eller utöva våld för att finnas till utan kunna skina och vara starka ändå bara för att dom är människor som känner allt som finns.

Vi alla kommer bry oss om allt och alla men bibehålla den hänsyn det betyder att låta alla runt oss få göra sitt jobb själva med känslan av att OM de behöver så finns vi alla där
för vi är ett
lixom