Antingen finns man
eller så finns man inte.
På en sekund vänder, förändras
och rämnar livet

Nästa Andetag uteblir liksom
Massiv ofattbar tystnad
Helt befriad från luftrörelse

Energin tar ju  vägen nånstans
Det fullständigt unika som är liv
Som skapar liv av sammansatta celler
Vart tar den vägen?
Var tar du vägen?

Min bror, vår bror
Syskon är som en del av en själv
Sammanflätade i gener och minnen
Minnen som när du var sex och hade gröna galonisar,
Munspelet, skinnjackan
Den där underfundiga så knäppa humorn
Och våra ändlösa vilda diskussioner

För oss kvar i livet bultar ångesten
Vilsna tankar rasar runt inom oss
Vi  som lever kvar
Kan man bära bara minnen?
Räcker det..