En ung kvinna sitter på sitt rum, dörren har hon låst.

Ni undrar kanske varför hon sitter där vid ljusets låga
är plågan så stor för henne, att vara den där mannens
kvinna precis det som hennes familj pressat henne till
hon ser på mig kan hon se mig en ängel i hennes dörr
som suttit vid familjens köksbord ett tag tyst ser jag en
bit av hennes själ en gång var hon hel nu är den i bitar.

Ja, dessa bitar av de-unga kvinnor som lever i mörkret
i det äckliga, där lukten av mannen är som värsta död i
detta fångas kvinnan upp av deras osynliga skyddsnät..

Vi är de ni inte ser..

Men var inte rädda,
vi hör inte kroppsljud på samma sätt som era öron
vi använder era kroppar för att kommunicera med
ert undermedvetna kroppens naturliga tillstånd ser
om kvinnan som låst in sig för att nå till det högsta
förstår att den vägen är fel utväg och slutar drogas
kan samla ihop sig tillräckligt för att kommunicera
vem tar då bort henne från de som pressar henne.?

Kroppsljuden?

Precis, det är dessa vi lyssnar till inför, ingripandet.

Både lukta, lyssna, känn av och ta in information.

Är den unga kvinnan i behov av en etta i området?

Dessa ettor som polisen behöver till förebyggande..

Det handlar om att rädda liv.

Den här kvällen tog den unga kvinnan livet av sig.

Ängeln ser hennes unga ansikte
en tår söker sig sakta ner ljuset
slocknar som en sista hälsning
ser kvinnan i sina ögon ängeln
som börjar bli blå och ljudet så
hårt i hennes öron det fridfulla

en bår rullas in



eller



får jag gå in



så här är villkoren
allmänheten som ser
det som pågår får inte
ingripa för att rädda
om inte allmänheten blir änglar
med uniformen på sig
kan vi kräva att de ser det vi ser?

Riktlinjer!

Indikatorn?

Gör något själv då, jag försöker i vart fall.


(Egentligen skulle den här texten handla om
att Åklagaren har ett Åklagarvittne, förövare
som tagit fel på mig och en annan kvinna en
kvinna som försökt ställa allt tillrätta sedan
hösten 2006, men det vill jag inte skriva om
för han fattar ändå inte vad som pågår runt
omkring eller så försöker han lägga allt det
bakom sig, bara hoppas att det försvinner.)


Men 14 år.. det är lång tid.. hur står vi ut?